Energi som bristvara

Dagens aktivitet var ett besök på Stadsteatern för att se föreställningen "Nassim flippar ur" med Nassim Al Fakir.

Efter att ha behövt kapa en halv kilometer på morgonrundan för att jag bara känner mig så satans sliten, var det imponerande att spendera en timme med detta otroliga energiknippe. Hur orkar människan? I ett rasande tempo revs flera musiknummer av, blandat med sketcher och hyss. Det var till att hänga med i svängarna och öva på sin egen koordinationsförmåga i vissa delar.

Jag har fortfarande ingen, den lilla koordniationsförmåga jag haft har med all tydlighet sakta men säkert börjat lämna mig. Balansen har för övrigt också börjat göra klart att den är på väg att dumpa mig. Ett så sorgligt litet förvirrat och ostadigt knippe som kommer bli kvar, men framåtrörelsen går stadigt bättre, som i löpning.

Sidospår, förlåt.

I alla fall. Det stod att föreställningen var för alla mellan 4 och 104, och så kan det nog vara. Men Pyret i sin pre-teen fas utgör kanske parentesen. Hon fnissade emellanåt men kämpade hårt för att inte ge sig hän allt för mycket till spexandet. Polarn däremot följde helt med på alla upptåg, det passade nog hennes egen energinivå utmärkt. Så någonstans mellan 8 och 10 inträder Jag är för cool för att sjunga med-fasen. Och som sagt, jag var i min trötthet mest begeistrad över att någon har sådan energi. Vill också ha det.

För mer energi gick vi efter föreställningen till en av restaurangerna i Stadsteatern "Stories". Bra mat till oväntat hyggliga priser.

Wallenbergare till lunch minsann.

Bara så där så har man rasslat undan en helg till och plötsligt fixar man matlåda till arbetsveckan. Har ingen aning om hur jag ska orka med den.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen