Klockan 23.30:
"Maaaammmaaaa"
Polarn står utanför sovrummet och ser ynklig ut, jag hinner bara fråga: "Vad är det hjärtat?" och resa mig så börjar hon spy. Över golv, garderobsdörrar och våra fötter.
Sedan mår hon omedelbart bättre och håller mig sällskap med oavbrutet småprat den halvtimme jag ägnar åt att torka, tvätta med såpa och torka med ytsprit, så där lagom frenetiskt. Efter en vända till sponedkastet tvättade jag händerna ett par, tre gånger också. Eller fyra.
Fy fan.
Hon somnade bredvid mig och sov lite rastlöst under natten. Jag sov knappt alls eftersom jag vaknade av varenda lite suck hon gav, redo med en plastpåse i högsta hugg.
Idag har hon mått bra och jag har gått och känt efter om jag har blivit smittad eller inte.
Ännu mer fy fan.
Och jag har genomfört den obligatoriska saneringen där toaletterna spritas och sängkläder och handukar tvättas. Lite magiskt tänkande och böner till gudar jag inte tror på kan också ha förekommit.
Ett trevligt vab-avbrott i vardagen alltså.
Sen är det sjukt att man har ett jobb som gör att problem uppstår så snart man behöver vara sjuk eller vabba. Att behöva vara hemma äter inte bara hål i plånboken, det blir till ett straff där mer jobb väntar när man kommer tillbaka, och nästan ingen vet hur de ska hantera hälften av ens ärenden. Jag behöver ta hjälp av en kollega för att de som ska hantera frånvaro inte vet vad de ska göra, och jag får genast dåligt samvete. Jag älskar mitt arbete, men den biten är tung att hantera.
Nu räknar jag ner timmarna under kommande natt. Ibland kan ju kräksjuka blossa upp igen efter ett dygn, och om jag och Pyret blivit smittade borde det märkas snart. I gryningen kommer det kännas tryggare.
Kommentarer