Det är så himla märkligt. Jag känner mig helt slut, som att jag knappt orkar ta mig ur sängen och alla muskler gått i vinterdvala. Som att tankarna glider ur händerna på mig och kroppen gett upp.
Hur går det ens ihop?
Hon vågar lägga sig bredvid! Det är magiskt när Gammelkatt väljer att lägga sig nära Lillfjant.
Men även om den långa rundan kändes motigt att ge mig på imorse och jag stundvis kände mig illamående, så blev det ett personbästa.
Jag märker detsamma när jag går hem från jobbet; jag är helt slut och avstängd, men känner att kroppen jobbar på alldeles utmärkt.
Det gör också att jag inte kan bestämma mig för om jag ska gasa eller bromsa. Borde jag lägga in mer vila, eller hålla samma tempo, för att ta mig ur det här? Det känns som att jag provat båda strategierna till viss del, utan att känna någon skillnad, och nu är jag rädd för att göra fel. Kanske skulle jag egentligen behöva en allmän hälsokontroll, men det finns ju typ inte längre.
Idag valde jag ändå mestadels vila, tillsammans med världens mest kelsjuka katt; Lillfjant. Hon vill ständigt vara där jag är och småpratar mer, det lugnar väl ner sig om ett tag, men är lite småcharmigt just nu.
Här har hon krupit under täcket och bäddat ner sig själv:
Här tycker hon att min stickning borde prioriteras ner:
Här kommer plötsligt Gammelkatt och vill ha sällskap:
Så jag har snicksnackat med kompisar, kollat på tv, stickat, planterat blommor och hängt med katterna. Som en riktig söndag.
Och nu ska vi sova men vara lika trötta imorgon.
Kommentarer