Fortsätt till huvudinnehåll

Voffo då då?

Vad som mest kännetecknar semester?
Att vi väntar på att herr B.o.B. ska jobba klart
och att jag får tusen frågor om dagen.

Inte för att jag får ta enväldiga beslut, utan bara för att alla måste fråga mig saker heeeela tiden. Så jag har börjat svara "Jag vet inte." Dröjde inte länge förrän det väckte viss irritation, men jag orkar liksom inte ta alla beslut. Ska prova att säga "Vad tycker du?" istället.

Jag tror att jag redan vet att det bara är jag som är intresserad av min så kallade träning, men med det sagt:
Imorse var tredje rundan den här veckan där jag sprang i 3 minuter och gick 1 (och inledde och avslutade med att gå i 3 minuter). Benen kändes som stubbar efter gårdagens trappor men jag klarade det! På riktigt bra tid dessutom (för mig).

Pyret trodde att det regnat ute för jag var så blöt när jag kom hem.
Obligatorisk svett-bild.

När jag sedan låg på yogamattan och svettades tänkte jag att det känns så lyxigt att kunna börja morgonen med en runda, sen styrketräna och stretcha, ta en lååång dusch och avsluta med frukost. Ingen tid att passa, inte bråttom någonstans, inga andra måsten. Arvsmassorna kan vänta på frukost och hjälper (ibland) till att duka fram den när jag kommer ut från duschen. Det är kanske det tydligaste tecknet på att småbarnsåren är över? Alla år av att börja varje dag med att ta hand om någon annan gör kanske att man ännu mer uppskattar de där stunderna när man får ta hand om sig själv. 

Det är heller ingen som har några frågor till en under den där timmen tidigt på morgonen. Jag behöver inte veta någonting alls. Det är verkligen semester. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.