Fortsätt till huvudinnehåll

Familjen assistent

Lite spontant blev det utflykt till Torekällberget idag. Jag hade sett reklam om att de skulle ha Varieté under sommaren och idag skulle arvsmassornas favorit från Talang uppträda: Arkadia.

Först blev jag indragen i föreställningen, i ett ändå ganska klassiskt trick där min ring lånades, försvann och sen lyckades dyka upp igen. Trots att jag stod så nära och höll i sakerna så hade jag inte en chans att se hur det gick till. Men jag fick tillbaka ringen i alla fall. 

Polarn valde sen att ställa upp som frivillig assistent när en balansakt skulle utföras. Hon langade knivar och bollar som ett proffs. Men det var inte viktigast i historien. Att hon vågade anmäla sig som frivillig och gå upp framför publiken var ju så fint, jag blev så glad att hon tog för sig. För henne själv var det riktigt stora att hon först fick höra att hon var så stilig som klätt upp sig i slips å allt. Den där slipsen (och kostymen) verkar ha blivit viktiga i någon slags identitetssökande period. 

Efter dagens föreställning skulle jag tro att hon kommer vilja använda sin hatt, utöver att hon har bestämt sig för att lära sig jonglera. Vi har ju alltid sagt att hon borde gå i cirkusskola, och det här är ju inte långt ifrån.
Rutig skjorta, jeansshorts och slips. Så snyggt!

Det märks för övrigt att det är viktigt för henne att få se människor med något normbrytande stil, utöver att få höra att hennes stil är okej. Hon blev så himla förtjust i en servitör på Grövelsjöns fjällstuga som hade inbakade flätor. Och pojkar med nagellack eller smink står högt i kurs, liksom tjejer i slips eller kostym. Hon vill verkligen testa sig fram just nu, och då är det väldigt skönt att hon kan se att det är okej med alla möjliga stilar. Svårt att växa upp och lista ut hur man vill vara om det bara finns ett fåtal fixerade mallar att utgå ifrån.

På tal om ovanliga händelser så var jag och åt middag med en kompis idag. Så ovant att äta ute utan arvsmassorna; att äta utan att bli avbruten, utan att behöva skära maten, utan att leka "fråga mamma 1000 frågor". Kände mig typ som en vuxen för en stund. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.