Mot toppen!

Man kan väl inte åka till fjällen utan att ta sig upp på en topp?

Dit bort skulle vi idag:

Där vid molnen, fast ännu högre eftersom toppen inte syns härifrån.

I gassande sol, nästan vindstilla, klättrade vi över stock och sten (sjukt mycket sten) stadigt uppåt.

På vägen gick vi förbi en renko som låg med sin kalv, arvsmassorna blev alldeles till sig i trasorna.

En bebis!!

Vi bjöds också på en hisnande utsikt, som en filmkuliss.

Närmare toppen kändes det mer som ett månlandskap.

Coronaanpassad semester kan man väl säga.

Ännu mer känsla av att vara på en annan planet när vi väl kom upp.

Arvsmassorna var makalösa som knatade på även när man kom över ett krön och såg att det var ännu en bit kvar, och över ännu ett krön och såg att det var en bit kvar tills man äntligen såg masten och stugan som markerade toppen. 90 minuter nonstop uppförsbacke, det är grejer det. 

Fast jag tyckte nästan det var mer av en utmaning att ta mig ner, utför på stenig mark med dålig balans och dålig avståndsbedömning. Jag halkade inte, travade inte snett eller dog. Bravo till mig!

Fjälltoppen var förmiddagens aktivitet. Efter en god lunch på fjällstationen gick vi ner till Grövelsjön där arvsmassorna fick bada lite spontant i shorts och t-shirt, eftersom vi glömt packa badkläder. Det gick ju det med.

Pyret ville också göra troll i Trollverkstan och placera ut dem på trollstigen. Så om ni har vägarna förbi kan ni väl hålla utkik efter dessa figurer som finns någonstans utmed stigen:

Vi hann också med lite sällskapsspel innan middagen, jag förlorade. Själva middagen bestod av renfärslimpa med rotgrönsaker och svampsås, med chokladmousse till efterrätt. Så jäkla bortskämd nu, fattar inte hur jag kommer klara av att laga mat till mig själv igen. 

Med 14.5 kilometer travande hitan och ditan, mestadels i stenig uppförsbacke, tänker jag att vi gjort ytterligare rättvisa till vår minivandringsemester.