Fortsätt till huvudinnehåll

Högt upp i Söderköping

Det blev ingen morgonträning idag fast katten väckte mig 5:30. Jag nöjde mig med att göra henne till viljes och gå ut på balkongen och dricka morgonkaffe.
Hon har en ny favoritplats tydligen, och blev rätt sur när det var dags att gå in.
 
För idag var Ramunderberget, 70 meter och 318 trappsteg upp, utflyktsmålet.
Tänkte att det var bra att spara lite kraft i benen till det.

Vi hann med att äta lunch också, fast det tog tre försök och 40 minuter att få beställa på Å-Caféet. Andra besöket i Söderköping, andra restaurangen, andra besvikelsen. Den här gången blev det en ganska smaklös plankstek med vad jag gissar var pulvermos och en "hemgjord" bea som var väldigt lik den i burk från mataffären. Den obligatoriska baconlindade sparrisen var två tunna strån som var marginellt längre än en baconskiva är bred. Inte värt 249 spänn om man säger så.

Naturreservatet uppe på berget levererade desto bättre. Polarn kom ihåg förra utflykten och hade därför tagit med en liten hink att samla alla bär i. 
Resultatet:
Det jag hade glömt bort var hur sanslöst mycket mygg det finns i den skogen. Pyret räknade att jag hade 19 myggbett efteråt, det känns som hundra. Och jag hittade en fästing och brände mig på brännässlor.
Men det fanns andra djur i skogen:
Polarn ville ta med huggormen hem. Jag sa nej.

Pyret kallade skalbaggen för lilla gubben och hjälpte den bort från stigen. 

Nu får vi väl se hur mycket sömn det blir inatt när vi kommer klia ihjäl oss allihop. Och hur benen mår.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.