Snart är det påsk, och det var till påsk för tre år sen som jag fick mitt jobb. Dryga två månader innan jag tog min kandidatexamen.
Jag tillåter mig ibland att känna mig stolt över det. Att förstå att det inte är så bara att vid 35 säga upp sig från en fast anställning, plugga Komvux i tre år jämsides med fertillitetsbehandling, och sen med två nytillkomna barn och vid 40 plus ta sig igenom 3,5 års universitetsstudier.
Det slår mig ibland vilken grej det är, att lilla jag gick på Universitet.
När vardagen kliver in och jag bara hanterar mitt arbete, vet saker, tar hand om uppgifter, och ibland lär mig nya saker, då är det ju ingen skillnad mot alla andra jobb jag har haft. Dessutom är jag i en miljö där de allra flesta har många års studier i bagaget, en del håller fortfarande på eftersom vi har så många kollegor som forskar, så det är liksom normen på något sätt. Och då glömmer jag ibland bort vad jag klarat av.
Men emellanåt tillåter jag mig själv att komma ihåg att det inte var så bara. Det är till och med så att jag klarar av att känna mig stolt över mig själv, istället för det eviga tvekandet kring min egen prestation.
Jag kunde också känna mig lite stolt imorse, när jag tog min lilla runda på bästa tiden hittills. Klockan pirrade till och annonserade att jag skrapat ihop min bästa kilometer- och miletid. Och totalen var inte heller fy skam.
En fis i rymden för de som håller på med sånt här, men en prestation för nybörjartanten.
Det ska inte underskattas vikten av att känna att man åstadkommer saker, klarar av att prestera, att få utvecklas och nå nya mål. Sen ska man komma ihåg att känna sig stolt över sina prestationer också, det är jag himla dålig på. Men övning ger färdighet sägs det.
Kommentarer