Jag tog ett djupt andetag och berättade för arvsmassorna att vi kommer behöva ta farväl av katten snart. Det finns stunder i föräldraskapet när jag bara vill lämna över till någon annan, när jag inte känner mig tillräcklig för uppgiften. Det här var ett sånt tillfälle. Fy så tungt att se tårarna börja trilla och få frågor om det inte fanns något jag kunde göra. De älskar ju den där (och den andra) katten på ett sätt som närmar sig besatthet.
När vi hade gråtit en stund alla tre kändes det ändå lite bättre. Arvsmassorna ville börja ordna en fin minneslåda och jag lovade att välja ut några bilder från mobilen och skicka efter, som de ville ha i sina rum. Jag blev lite stolt över att de fick så fina idéer om hur de ville hantera ett så ledsamt besked. Självklart ska de då få det de önskar.
Nu ska vi skämma bort henne för en liten tid till.
Kommentarer