Fortsätt till huvudinnehåll

Rastlös

Kansker det vårkänslor.
Kanske är det Corona-tristess.
Kanske är det bara vanlig, hederlig rastlöshet. 
Jag vet inte säkert, men jag vet i alla fall att jag spanar efter projekt. Högt som lågt, stort som smått, realistiskt som drömmande. Jag sparar screenshots som inspiration för saker som säkert aldrig blir av, men det håller mig road för en stund.

Som den här piffiga städskrubben:
Jag går ju alltid igång på ordning och reda. Men det är så klart inte svårt att få snyggt när man tar bort alla saker och bara har kvar tomma lådor.

Eller den här uteplatsen:
Om vi bara hade en mycket större.

Så fin hem-arbetshörna:
Kommer aldrig komma i närheten med herr B.o.B.s idé om vad som är ordning och reda. Men jag har potential med jobb-kontoret. 

Fint fix för gästtoaletten.
Inte helt ouppnåeligt. Måste spana in vinylplattorna från Clas Olsson som så många nämnt.

Och titta här:
Så fin! Inte en blekaste var jag skulle ha plats med den bara. 

Sen har jag tillräckligt med insikt för att förstå att om jag klarade av att njuta av vårt hem som det är, så skulle livet bli lite lättare. Men å andra sidan så får jag ju så sällan njuta av dess potential när resten av hushållet lämnar saker på golv, bord, stolar och bänkar, lämnar dörrar öppna, och lämnar det mesta till att ordnas senare. Inredningsnerven skulle säkert stillas mer om jag faktiskt fick ta del av ett städat hem utan saker som behöver hanteras. Om jag slapp ställa undan disk, stänga hallgarderoben,  plocka undan strumpor och läskburkar, lägga tillbaka kläder, ställa in tandkräm, lägga tillbaka hårborstar, och slapp se alla saker förvaras någon annanstans "så länge" (varje dag) än där det gjorts plats för dem. Vilken blodtryckssänkare det skulle vara att slippa allt sånt.

Men det går inte. Så därför planerar jag hemmaprojekt som inte kommer förändra ett skvatt, men håller drömmen levande. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.