Jag tror att den kanske börjar släppa nu, den där mattheten efter senaste evighetsmensen. Det vore ju tusan på tiden.
Hela kroppen har känts dränerad, med muskler som får mjölksyra vid vanlig användning, en trötthet jag inte kan vila bort, och en känsla av begynnande demens.
Mina promenader har varit sjukt tunga, som att gå i gyttja. Jag har försökt ta det lite lugnare
men har tydligen lyckats hålla mitt vanliga tempo enligt Garmin. Först på hemvägen idag kändes stegen lite lättare, trots snöstorm, så jag känner mig hoppfull att kroppen återhämtat sig. Men också oroväckande om jag ska bli nästan sjuk i flera dagar av de här "naturliga cyklerna".
Tänk om man då var en liten robot som bara körde på.
Som den Polarn har byggt klart.
Hon har skyndat att göra sig i ordning på morgnarna, för att kunna bygga medan hon väntar på att trötta storasyster ska bli klar. Nu ska vi prova att programmera den.
Jag börjar programmera mig själv för en intensiv fredag, som sedan blir till helg.
Kommentarer