Programmerat motstånd

Jag tror att den kanske börjar släppa nu, den där mattheten efter senaste evighetsmensen. Det vore ju tusan på tiden.

Hela kroppen har känts dränerad, med muskler som får mjölksyra vid vanlig användning, en trötthet jag inte kan vila bort, och en känsla av begynnande demens.

Mina promenader har varit sjukt tunga, som att gå i gyttja. Jag har försökt ta det lite lugnare

men har tydligen lyckats hålla mitt vanliga tempo enligt Garmin. Först på hemvägen idag kändes stegen lite lättare, trots snöstorm, så jag känner mig hoppfull att kroppen återhämtat sig. Men också oroväckande om jag ska bli nästan sjuk i flera dagar av de här "naturliga cyklerna".

Tänk om man då var en liten robot som bara körde på.

Som den Polarn har byggt klart.

Hon har skyndat att göra sig i ordning på morgnarna, för att kunna bygga medan hon väntar på att trötta storasyster ska bli klar. Nu ska vi prova att programmera den.

Jag börjar programmera mig själv för en intensiv fredag, som sedan blir till helg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen