Så kom dagen när det var dags att säga farväl.
Alltid så himla svårt. Extra svårt med två förtvivlade barn. I en sådan stund, när jag själv letar efter den vuxna i rummet, så är det mycket begärt att jag ska vara den som är stark. Jag får den känslan ibland, att jag inte orkar vara den som är stark, som ska ta hand om, hålla ihop och förklara, men så måste jag det ändå för deras skull, och då klarar jag det en liten stund till. Men lätt är det inte, så jag är väldigt tacksam för fint bemötande av en riktigt proffsig veterinär. Han fick vara den vuxne i rummet.
Inte var det lätt att komma hem heller. Dels för att jag helst hade velat vara ifred, gett mig ut för att springa eller något, men istället fick titta på film och krama arvsmassorna. Visste inte riktigt det om mig själv; att jag vill vara ifred när det blir tungt på det här sättet, jag tror inte det har varit så förut. Det var också jobbigt att se den andra katten vilset och lite rastlöst gå runt och leta och jama. Det som alltid verkat som att hon inte var så intresserad av sin rumskompis.
Jag kommer sakna vår vakt-katt som höll koll på var alla var, kom och hälsade när man kom hem, talade om när man skulle gå och lägga sig, sa till när man skulle gå och duscha, och var helt besatt av presentsnören.
En helt egen personlighet som var så himla roligt att få lära känna.
Kommentarer