Vilken skillnad det är, men jag märkte aldrig riktigt när den kom, den bara smög sig på. Så här.
Även om hämtningarna från förskolan kan vara kantade av buhu, nähä, och vill inte, så tar vi oss onekligen hem mycket smidigare än förut. Visst, handlingsförlamnings-sjukan slår till emellanåt där i hallen. Det vill säga lagom när det är dags att få på sig ytterkläder i det trånga utrymmet som ska delas med andra barn och föräldrar, har en arvsmassa har totalt tappat förmågan att klä sig själv. Skillnaden är att den sällan drabbar båda arvsmassorna samtidigt längre, den ena (olika vem av dem dock) klär på sig själv. Ibland gör båda två det!
Det händer att vi kan gå hem hela vägen utan att någon av dem bryter ihop, säger upp sig, hotar med att aldrig mer rita en teckning till mig för att jag är dum. Alla kan vara på gott humör hela vägen, jag med.
När jag ska laga middag blir jag inte avbruten etthundrarjugofem gånger, vilket gör att jag kan laga roligare mat, och den blir klar innan midnatt. Det leder i sin tur till att allas blodsockernivåer hinner åtgärdas innan de blir allt för kritiska.
Jag kan säga till att maten snart är klar och det händer att arvsmassorna avbryter vad de nu håller på med utan att ens försöka förhandla. Istället kommer de ut i köket och hjälper till att duka. Självmant. Precis som att på helgerna plockar de fram frukosten på morgonen, medan jag tar fram glas, skålar och tallrikar.
Efter middagen inträffar det att de ber att få gå från bordet och dukar av efter sig. Sen engagerar de sig i något på egen hand medan jag städar upp i köket.
Vi har också kunnat genomföra hela kvällsrutinen utan att någon under 20 kilo vill ringa Amnesty angående mänskliga rättigheter gällande frihet från tandborstning, toalettbesök eller byte av kläder. De kan emellanåt gå till sina garderober och välja kläder till nästa dag, byta om till pyjamas, borsta tänderna och välja godnattsaga utan minsta tandgnisslan. Det har hänt.
Nu har det också hänt två kvällar att Polarn kommit upp innan jag somnat och velat sova bredvid mig, men istället accepterat att gå tillbaka till sin egen säng. Utan att ens låtsasgråta.
Jag tänker tillbaka på att försöka kränga på två bläckfiskar i vild protest sina overaller i den där trånga förskolehallen. Eller de där promenaderna hem med dubbelvagn ackompanjerad av skrik och gråt. För att inte tala om promenaderna som aldrig kom någonstans för att minst en liten individ skulle vägra gå. Och middagarna som alltid brändes och tog en timme för att hundra "Mamma hjälp mig!" avbröt matlagningen. Kvällsrutinen som mest handlade om att öva på djupandning och förhandlingskunskaper för att det som skulle göras alltid kom som en total överraskning för halva hushållet.
Tänka sig vilken skillnad det är.
Kommentarer