Fortsätt till huvudinnehåll

Bio-lördag.

Bio. Så enkelt sätt att ordna underhållning på en lördag.
Först en lunch, sen bio, följt av lördagsgodis, lite energihöjning med hjälp av disco (så skönt att inte ha grannar under som lider av stampande fötter), dags för sen middag och misslyckat försök att hålla dem vakna under Mello.
Lördagen är total.

Den här gången tog vi en chans vid val av film, "Coco" som var hela 1.45 lång. Filmer som är 1.30 brukar leda till skruvande i stolarna och frågor om filmen är slut snart, men arvsmassorna hade sett reklam för den och var taggade, så vi provade.
Tidsmässigt gick det bra, Polarn ledsnade bara lite de sista fem minuterna. Jag tror att det var en sådan nivå av fart och spänning att de lyckades hålla intresset. Dessutom var handlingen precis lagom invecklad för att de skulle orka fokusera, förstå och väcka frågor att ta med sig.

Sen var den ju som sagt lite spännande emellanåt, och lite sorgsen. När filmen var slut kröp Pyret upp i min famn och jag kände att hon andades oregelbundet. På hennes kind kände jag tårar. Det var inte första gången. Hon blir så engagerad och berörd att hon bryter ihop när lamporna tänds och blir bara alldeles sorgsen.
Älskade unge. 
Hon är så full av känslor och bär dem verkligen precis under huden.
Jag sitter där med henne i famnen medan alla klär på sig och tömmer salongen. Det enda jag frågar är om filmen var sorglig och hon nickar till svar, sen säger jag inget mer för jag känner inte att jag behöver, jag tror att jag förstår. Istället stryker jag henne över ryggen och håller om henne tills hennes kind mot mitt bröst är lite mjukare och andningen är utan hulkningar.

Inte tänker jag försöka gräva ner de där känslorna längre in under hennes hud. Att hon kan känna så mycket är hennes styrka. Istället ska jag hålla henne så hårt och så ofta som hon behöver för att känna sig bekväm med alla känslor hon är så nära till. Att hålla henne när hon känner för mycket, att ta hand om hennes känslor när hon själv inte vet vad hon ska göra med dem, det är vad jag är till för, så mycket har jag förstått.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...

Dagens dag

Jag har ju helt glömt att berätta hur jag maxde den första sommarvarma och soliga dagen på året (i lördags)? Man följer med Cous-cous på en trip till Trosa. Där fanns Vintage sale med olika fynd: Klänning från Espirit. Jacka från Park Lane. Blus från Mixeri och fejkskinnbyxor från H&M. Blus från Vila. Alltsammans för 500:- Efter en promenad i hamnen och genom staden Tog vi en lunch. och glass Men man vill ju inte avsluta dagen när det känns som rena semestern. Så vi åkte till en handelsträdgård där jag inte kunde låta bli att spontanshoppa fler blommor jag inte har plats för. Som en plättar och två oxalis. Vi var ändå inte nöjda, så vi drog vidare till nödvändigheter på Granngården och mer secondhand. Klänning i behov av steamer från In wear. Vintage från Oravais. Efter 9 timmar rundade vi av dagen, alldeles fulltankade med D-vitamin och energi. En helt fantastisk dag.

Rysligt trevligt

Tillsammans med Cous-cous stod vi i kö innan portarna ens öppnat. Vädret var lagom grått och dystert för att passa in i att besöka Kolmårdens Halloween. Det hade på riktigt inte blivit särskilt effektfullt om solen hade skinit som den gjorde igår. Arvsmassorna var inte helt överens om vilken nivå av Halloween de ville utsättas för, så vi började med de mer barnvänliga delarna som Drakskogen och Pumpadalen , för att inte tala om att se alla djur. Snöleoparder ! Pyret hade innan vi åkte tänkt gå med Cous-cous i det lite rysligare delarna, de upplevelse aktiviteter de arrangerat. Men när det var dags att gå in i den första:  Hospitalet,  ville hon att vi så kallade vuxna skulle testa först. Och nä, jag tror inte att hon skulle uppskatta att gå på knölig mark i mörka trånga utrymmen med skådespelare som skriker och skräms. Cous-cous och jag testade på Bakgården också och fick hoppa ännu lite mer när några skrämdes. De får ju lätt mig att tappa kontrollen genom att göra det mörkt...