Fortsätt till huvudinnehåll

Bio-lördag.

Bio. Så enkelt sätt att ordna underhållning på en lördag.
Först en lunch, sen bio, följt av lördagsgodis, lite energihöjning med hjälp av disco (så skönt att inte ha grannar under som lider av stampande fötter), dags för sen middag och misslyckat försök att hålla dem vakna under Mello.
Lördagen är total.

Den här gången tog vi en chans vid val av film, "Coco" som var hela 1.45 lång. Filmer som är 1.30 brukar leda till skruvande i stolarna och frågor om filmen är slut snart, men arvsmassorna hade sett reklam för den och var taggade, så vi provade.
Tidsmässigt gick det bra, Polarn ledsnade bara lite de sista fem minuterna. Jag tror att det var en sådan nivå av fart och spänning att de lyckades hålla intresset. Dessutom var handlingen precis lagom invecklad för att de skulle orka fokusera, förstå och väcka frågor att ta med sig.

Sen var den ju som sagt lite spännande emellanåt, och lite sorgsen. När filmen var slut kröp Pyret upp i min famn och jag kände att hon andades oregelbundet. På hennes kind kände jag tårar. Det var inte första gången. Hon blir så engagerad och berörd att hon bryter ihop när lamporna tänds och blir bara alldeles sorgsen.
Älskade unge. 
Hon är så full av känslor och bär dem verkligen precis under huden.
Jag sitter där med henne i famnen medan alla klär på sig och tömmer salongen. Det enda jag frågar är om filmen var sorglig och hon nickar till svar, sen säger jag inget mer för jag känner inte att jag behöver, jag tror att jag förstår. Istället stryker jag henne över ryggen och håller om henne tills hennes kind mot mitt bröst är lite mjukare och andningen är utan hulkningar.

Inte tänker jag försöka gräva ner de där känslorna längre in under hennes hud. Att hon kan känna så mycket är hennes styrka. Istället ska jag hålla henne så hårt och så ofta som hon behöver för att känna sig bekväm med alla känslor hon är så nära till. Att hålla henne när hon känner för mycket, att ta hand om hennes känslor när hon själv inte vet vad hon ska göra med dem, det är vad jag är till för, så mycket har jag förstått.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.