Jag har äntligen börjat läsa Björnstad av Fredrik Backman. De få sidor jag hinner läsa varje kväll innan tröttheten övermannar mig är emellanåt dagens höjdpunkt.
Jag kan ju inte på något vis låtsas som att jag avslöjar en okänd liten guldgruva, eller tipsar om något nytt. Det är ju så att säga några fler än jag som delar uppfattningen att herr Backman har en förmåga att formulera ord till meningar på ett helt otroligt sätt.
Som det här:
Hans sätt att skriva passar mitt sinne. Jag har skrattat och gråtit till alla hans böcker, och förundrats över att en människa kan skriva så... ...rätt.
Följer man honom på sociala medier märks att han kanske inte alltid har en så stark tilltro till sin egen förmåga och att han inte verkar särskilt bra på att ge sig själv beröm för sina verk. Det är ju märkligt, när hans texter upplevs av så många som helt fantastiska och han har rönt sådana framgångar.
Sånt kan ju få en annan att fundera lite. Varför förklaras ett B på en tenta bort med att läraren måste varit generös? Varför ursäktas beröm från kollegor med att de försöker vara snälla? Varför tvivlar jag inför varje ny prestation och förväntar mig misslyckande när det brukar gå bra? Varför är det så svårt att slå mig på bröstet och tycka att jag duger?
Fast om en av landets bästa författare kan tvivla på sig själv så kanske det inte är en sådan dum sak. Det kan ju uppenbarligen gå rätt bra för de som inte slår sig själva för bröstet och tänker att allt ordnar sig.
Nu väntar min dagliga dos av alla karaktärer i Björnstad, så jag kan unna mig att köpa nästa bok i serien snart.
Kommentarer