Jag är ingen vintermänniska men lite måste man ju vistas utomhus. I brist på andra planer drog jag därför på mig vinter-utrustningen jag har ligger och dammar i garderoben och hängde i skogen med arvsmassorna idag. Vi hann med en hel del.
Pyret åkte stjärtlapp, men inte Polarn för det tyckte hon bara var otäckt.
Båda uppskattade att knata runt bland stock och sten, Polarn gjorde det med orden "Jag snubblar verkligen jättemycket", för hon har självinsikt.
Vi alla uppskattade lunchen på värdshuset. Trots att det är 2018 fick man dock lov att fråga om det fanns något vegetariskt alternativ, för något sådant angavs inte på menyn. Frågan gick vidare till kocken som meddelade att han kunde göra en pasta i tomatsås med grönsaker. Som tur var tackade jag ja till det alternativet, för den var riktigt god.
Polarn gillade att knata runt på isen, mest för att hon hittade en pinne och isbit som hon lekte hockey med, och visade oanad talang för. Medan Pyret tappade humöret totalt och förstod inte alls vitsen med att knata runt där.
Men allt som allt, en härlig vinterdag.
Kvällen bjöd inte på lika härlig stämning.
Lagom när arvsmassorna höll på att borsta tänderna hörde vi flera knackningar på ytterdörren. När vi öppnade stod den skröpliga gamla damen som bor granne med oss utanför dörren och upprepade att hon behövde hjälp.
Herr B.o.B. och jag hjälpte henne hem. Jag fick henne att trycka på larmet till hemtjänsten och stannade hos henne.
Sedan tidigare har jag förstått att hon är dement, hennes make tog hand om henne och sa att det var besvärligt. Nu var han inte där och hon sa att han hade gått bort.
Vi småpratade lite och det var rätt uppenbart att hon hade en rejäl ångestattack men hon lugnade sig lite vartefter.
Sen kom hemtjänsten.
För att göra en lång historia kort:
En del telefonsamtal fram och tillbaka till damens barn förekom. Hemtjänstpersonalen kunde inte hitta rätt medicin. Jag fick prata med damens dotter som hade gäster och därför inte kunde komma trots damens önskan om det. Damens make hade gått bort bara en månad tidigare så hon brukade få sådana attacker, var den gemensamma hållningen.
Rådet var att ge henne en tablett lugnande medicin och sätta henne framför tv:n igen.
Hon fick en tablett, men vid det laget hade hon redan börjat andas normalt igen och kunde prata mer sammanhängande.
Det slutade med att jag fick frågan av hemtjänsten om jag kunde stanna, för han kunde bara stanna den tid det tog att ge henne en lugnande och ingen mer hemtjänst skulle komma under kvällen. Damen ville inte störa mer och tyckte att jag skulle gå hem till mina barn. Hon verkade lugnare så jag upprepade att hon inte alls stört eller varit till besvär och gick, men med ett tungt sinne.
En gammal människa som knappt klarat sig själv på flera år blir plötsligt änka. Nu är hon dement, ensam och ångestfylld och hemtjänsten kan inte kommunicera på ett sätt som gör henne lugnt eller med empati, har inte kunskap i vilken medicin hon ska ha, och har inte tid att stanna mer än 10 minuter. Hur kan det få vara så?
Jag tänker också på vad som hänt om damen knackat på vår dörr när vi sover, eller om vi inte varit hemma. Hennes ben kunde bara knappt bära henne hem igen, hon hade inga ytterkläder på sig och vår lilla uteplats ligger lite skymd. Ska vi behöva finna henne död utanför vår dörr för att välfärden inte fungerar?
Om det här inlägget känns lite rörigt så är det nog för att jag känner mig lite rörig. All kunskap i världen om hur välfärden är strukturerad och förståelse för hur verklighetem ser ut kan inte hjälpa till att förklara den här kvällen för mig.
Kommentarer