Det känns så grått och trist.

Det damp ner en katalog från ett möbelvaruhus i brevlådan.

När man tycker att inredning är lite roligt så ser man kanske fram emot lite inspiration. Eller "man", jag - rättare sagt, såg fram emot lite inspiration. Vad är det för trender nu då?

Samma trend som de senaste, vad, 15 åren, eller mer?

Det känns som sida upp och sida ner med grå tygsoffor. Det köpte jag för cirka 15 år sedan (och har sedan länge bytt till någonting mer praktiskt) så det känns kanske inte så inspirerande.

Visserligen är jag ett fan av färgen grå, men det här monokroma där alla rum går i så liknande stil med samma färgskala på allt, har inte det gjorts väldigt, väldigt länge nu. Överallt. Hela tiden.

På sovrumssidan också. Grå, ljusgrå, mörkgrå, vit, beige och möjligen någon pudrig pastell.

Och sängar med klädda huvudgavlar. Det är som om vanliga sängramar har upphört att existera.

Just när jag känner den där uppgivenheten som kan infinna sig när man går förbi klädaffärernas skyltfönster, den som säger att tydligen måste alla ha samma stil, det vill säga den stil som affärerna har bestämt gäller (i evigheter tydligen), så går jag in på Malin Wollins blogg.

Tack.

"Fredagshus"; när hon letar upp hem hon tycker är intressanta på mäklarsidor och visar dem för oss läsare.

Titta.

Färg.

Hem som ser ut att levas i.

Hem som inte ser ut som alla andras.

Nu känner jag mig inspirerad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen