Pyret har alltid haft ett stort behov av närhet, hon ogillar att ligga själv utan vill helst ligga i famnen. Men som med den mesta utvecklingen så har det gått framåt, först kunde hon sova själv i sin säng på natten, sen kunde hon ligga en kort stund själv i soffan i sovande tillstånd och nyligen har hon kunnat ligga själv en stund i vaket tillstånd. Men. En annan sak med utveckling är att det ofta blir små bakslag. Idag har pyret varit nöjd, glad och belåten. Så länge hon har legat i famnen. Minsta försök att lägga henne ifrån mig har mötts av pip, som blivit till gnäll, som slutat i otröstlig gråt. Ja, otröstlig om hon inte får komma tillbaka till trygga famnen vill säga. Dagen har blivit därefter. Jag hade högtflygande planer om att klippa och fila mina naglar, handtvätta pyrets nedspydda kläder och göra lite smoothie. Jag fick nöja mig med att ta en promenad, äta en banan och prata lite i telefon. Detta till tonerna av våra kära grannar som tydligen bestämt sig för att renove...
Inlägg
Det började som bara lite hosta. Efter fyra dagar kom slemhostan. Efter fem dagar kom snoret, på riktigt. Efter sex dagar blev den bekväma slemhostan till irriterande torrhosta. Helt ologiskt. Så optimisten i mig räknar kallt med att vara helt frisk imorgon. Men jag vågar inte satsa några pengar på det.
Jag har städat. Diskat, plockat, dammsugit, dammat, tvättat. Herr B.o.B. passade pyret och jag for genom hemmet mellan host- och nysattacker. Det gör mig lycklig. Inte nog med att det blir ordning och reda, jag får känna att jag gör lite nytta, jag får röra på mig och göra något mer varierande än att glo på tv tillsammans med pyret. Kan hända att jag blir klassad som lite galen som föredrar en heldag av städning framför en heldag i soffan, men jag har redan gett upp försöken att vara normal, så det gör inget.
Under tiden... Bara tillfälligt... Jag gillar det inte. Tillfälliga lösningar alltså. Jag förstår det inte riktigt heller. "Det funkar väl så länge?" Jo, eller så kan man ta tio minuter till och ordna något som fungerar även lite mer permanent. Med pyret så kom tillfälliga lösningar och hotade tillvaron, jag slår bakut och vägrar. Hennes säng ska klämmas in bredvid vår, då kan vi väl göra det snyggt när den ändå ska stå där ett tag? Vi handtvättar oss genom vardagarna, då kan vi väl hitta en bra plats i badrummet för tvättmedel och hink och en snygg lösning för alla små plagg som ska torka? Pyret har en liten sovplats i soffan för att hon vill vara nära även när hon sover, kan den inte få vara fin och passa in då? Tillfälligt dragna sladdar, temporära placeringar av papper, kläder som kan ligga där så länge, prylar som ska återföras till sina platser snart. Sånt driver mig till vansinne bara för att jag inte förstår det. Varför lägga saker i prydliga högar (som int...
Man får anpassa sig när man får barn. Om man har barn, katter och är lätt pedantiskt lagd med en viss grad av städmani, får man anpassa sig lite till. Tygsoffa plus katthår plus bebisspyor är lika med många städtimmar. Städtimmar man inte har eller orkar med. Vi har därför besökt IKEA och återgått till en tillvaro med skinnsoffa. Just den här har dessutom sånt däringa "memoryfoam" så att man sitter bekvämt. Bra för mig som inte gör mycket annat än sitter i soffan nu för tiden.
Jag tänker berätta något nu som man inte får säga, något man inte får känna, som ingen tror på, eller som anses fult. Det är vansinnigt tråkigt att vara föräldraledig. Alltså det är en deprimerande tillvaro, utan att jag för den delen menar att jag är deprimerad, tack. Jag säger inte att pyret är tråkig, eller att det är tråkigt att vara med henne. Varenda minut hon är vaken ägnar jag åt att fullständigt fascinerat följa hennes nya upptäckter, mitt hjärta smälter åt varenda leende och jag blir löjligt stolt över alla hennes framsteg. Men. Hon är inte vaken så mycket. Och även om det är fascinerande att se hennes utveckling, så är det inte så utvecklande för mig. På en hel dag kan det mest underhållande vara en timmes promenad eller en fika med en härlig vän, däremellan sitter jag i soffan och matar, håller, pratar och tröstar, eller så går vi och byter blöja. Wow. Jag har fina vänner som ger mig sällskap, men de kan ju inte hänga med mig hela dagen, varje dag. Jag har bra böck...
Med pyrets magknip provade vi Dr Brown's natural flow flaskor, som skulle vara bra mot kolik. Inte vet jag hur mycket de hjälpte mot magknipen eftersom vi började med annan ersättning också. Men det är ändå riktigt bra flaskor, de fungerade mycket bättre än MAM-flaskan. Pyret äter lugnare, spiller mindre, kräks mindre och rapar av sig själv. Nackdelen är att nappen är så mjuk och följsam att pyret tror att hon är tillbaka vid bröstet, så nu somnar hon mitt i maten igen. Men samtidigt känns det skönt att hon äter från en flaska som hon upplever som så naturtrogen. Klart värda de extra kronorna.
Jag tror att vi har fullbordat vårt medlemskap i föräldrarklubben. Vi har sms-konversationer om pyrets... äh...bajs. Jag torkade nyss en spya som landat, och runnit ner, i min urringning. Vi ser inga program som är längre än 30 minuter. Vi (hand)tvättar varje dag. Jag vet inte riktigt vad det är för veckodag. Saker jag saknar från F.P. (Före Pyret): Att se en hel långfilm. Att äta i lugn och ro. Att ha kläder som inte åker ner (för stora) eller stramar och korvar (är för små). Att träna. Att ägna mer tid till våra stackas kissekatter. Det är höga krav och stora önskemål jag kommer med i min nya caffé-latte-morsa-tillvaro.
Pyret har skaffat sig kompisar. Vid skötbordet hänger det här gänget: Vid hennes sovhörna i soffan bor de här: Pyret är förtjust i sina kompisar. Väldigt förtjust. De får henne att kikna av skratt. Länge. Hon är ganska lättroad när hon slipper sina magknip. Och billig i drift. Några billiga IKEA prylar vi köpte och en Libero-reklam-gratis-grej som följde med i presentväskan från BB gör henne till världens gladaste pyre. Bra där.
Idag var vi på återbesök på mödravården. Vi gick igenom förlossningen och tog lite prover, men mest pratade vi känslor. Känslor kring det här enorma som hänt, om hur svårt det är att landa i att man faktiskt är mamma, att hon som ligger där är ens dotter. Det är så stort att man liksom behöver få lite distans till det för att kunna se hela bilden. Barnmorskan berättade att hon hade haft svårt att säga "Jag älskar dig" till sitt barn, att det kändes konstigt. Det kan jag känna igen, det känns då konstlat och tillgjort, samtidigt så är det ju det jag gör, jag älskar henne mer än något annat. Kanske är det just därför, det är så fjuttiga ord för att beskriva något så stort. Jag fick frågan hur herr B.o.B. och jag har det mitt i allt detta, hur det kändes att vara mamma och pappa och inte bara äkta makar, för att vara nyblivna föräldrar kan ju slita på ett förhållande. Visst är tillvaron slitsam, speciellt med en skrikbebis, vi är båda trötta och omtumlade, men kärlek...
Jag blir förvånad över hur man nästan alltid får någon kommentar när man går ut med ett knytte när det är kallt. " Usch, ska den lilla ut i kylan ?" Jaaaa? Hon är ordentligt påklädd och ligger nerbäddad i en varm vagn. Det går liksom att skydda även de minsta mot kyla, hur tror ni annars att eskimåer lyckas föröka sig? Hur kan människor annars bo på platser som är mycket kallare än Sverige? Värme däremot är farligt. Livsfarligt för de små. Att låta dem ligga med för mycket kläder på sig och låta dem bli svettiga kan innebära enorma risker. Ändå är människor livrädda för kylan och oberörda av värmen. Enkel kommihåg: Överhettning dödar, kyla kan ge köldskador. Vad känns farligast? Nästa tant som pekar på knyttet och ojar sig kommer få frågan hur eskimåer överlever. Orkar inte.
I fredags gav BVC rådet att byta ersättning till pyret. Sen dess har hon mått bättre. Peppar peppar. Nytt besök hos supergulliga BVC-sköterskan idag visade att pyret följer kurvan, samtidigt som jag fick ventilera och höra att vi gör rätt. Det är skönt när de små, nya familjemedlemmarna inte kommer med manual. Och de har ingen manual för att de alla är unika, så man har inget annat val än att prova sig fram. Den där ofantligt charmiga tjejen vi har sett några glimtar av tidigare, har vi fått lära känna ordentligt under helgen. Hon som bubblar, fnissar och ler åt det mesta. Hon är alldeles, alldeles underbar. Nog för att hon får utbrott fortfarande, som när hon kommer på att hon är hungrig och vi är så vansinnigt långsamma med att värma flaskan (i hela 30 sekunder), eller när vi väcker henne, eller när hon måste få på sig en mössa, eller när hon får hicka, eller... Men det går inte över i den där hysterin. Nu hoppas jag att den här härliga tjejen är här för att stanna, för vi har...
När allt man kan göra är att vara ute på promenad så kan man ju försöka se fördelarna med det. Som att det är bra träning för rumpan att gå en timma i snömodd. Den där rumpan som mest sitter annars.
Jag ser Nyamko Sabuni hålla presskonferens om sin avgång och funderar på en sak. Jag har precis tragglat mig genom Komvux, där det ska övas på att prata inför klassen med jämna mellanrum. Komvux alltså. Där ska man kunna prata inför andra. En minister i regeringen har väl lite högre utbildning än så och en del av jobbet är väl att tala inför en samling människor. Det är väl till och med en ganska stor del av jobbet. Ett jobb de har ganska bra pröjs för. Ett jobb som har tillgång till mediatränare, rådgivare och annat löst folk. Men herrejisses vilket stelt framträdande det här var. Hon kanske skulle behöva gå några kurser på Komvux och öva på det där, nu när hon har tid.
Tiden bara rusar iväg, jag hinner inte med. Det känns som igår när vi vimmelkantiga, glada, misstänksamma, rädda, oroliga, nervösa, förväntansfulla och lite misstroende gick ut från sjukhuset med det positiva beskedet. Men eftersom tiden går så fort så har vi hunnit komma igenom en hel graviditet, som då kändes som att den skulle ta oändligt lång tid, välkomna vår lilla guldklimp och leva med henne i snart sex veckor. Hur kunde allt det hända medan jag bara blinkade? Nu tittar jag på hur hon utvecklas varenda dag, mitt framför ögonen på mig, med ett nytt läte, ett nytt uttryck och starkare muskler och jag förundras. Att det händer, faktiskt, på riktigt, kommer jag nog aldrig vänja mig vid. Jag är pyrets mamma. Pyret är min. Vi är mor och dotter. Jag har samlat känslor inför det här länge, nu släpps de lösa, kärleken är oändlig och att kunna vara så makalöst stolt över att få ett leende är en mäktig känsla. Världens finaste lilla pyre och lilla jag har startat resten av vå...
Att jag duschar på kvällen nu, istället för på morgonen som jag brukar, har inte bara att göra med att då är herr B.o.B. hemma och kan vakta pyret. Det är också för att under vintern tar det så fasligt lång tid innan vattnet blir varmt på morgonen. Att duscha nästan hela tiden i fisljummet vatten på morgonen, vintertid, är inte skönt. Jag kom på det idag.
För hundra år sedan när jag var... ...yngre, var det poppis bland barnen att stryka handen fram och tillbaka i handflatan för att markera när någon smörade. Så gör vi till pyret. Vilken liten ögontjänare. Idag skulle hennes farmor och farfar passa henne en stund för att vi skulle få... ...ja, andas. Nu kan massa människor ha en massa åsikter i frågan om att lämna ett så litet barn hos andra, hur det skulle kunna påverka henne psykiskt är väl den stora frågan i den debatten. En sak bara; i natt höll hon oss vaken till klockan 2, för att vara vaken igen mellan 3:15 och 5, somna och vakna igen vid 6 utan att somna om ordentlig. Det efter en dag när hon skrek från att jag gick upp klockan 7 till sisådär klockan 14, med några pauser ibland. Det efter en vecka som sett likadan ut. Det efter fem veckor som mest sett likadana ut. Det efter veckor när jag knappt ätit under dagtid, fått lov att gå på toaletten med skrikbebis i famnen och mest suttit hemma ensam med vår brandvarnare för...
Jag tittar på "Unga mödrar" på kanal 5 och försöker ha ett öppet sinne fritt från fördomar. Det är svårt. Det sups, röks, byts partners och sägs så mycket dumt att man blir alldeles matt. Inte behöver det bero på att det är unga morsor, det finns gamla kärringar i min ålder som beter sig lika omoget. Men med ett eget knytte på armen får programmet en ny dimension. Och blir mycket mer skrämmande.
Efter en hel förmiddag med skrik och panik blev pyret lugn en stund, vilandes mot mitt bröst, så jag passade på att koppla av med kaffe, kinapuffar och en titt på vad som var nytt på Spotify. Då fick pyret en chans att lära känna sin mor eftersom jag lyckades smeta in en kinapuff i hennes hår. Jag lärde känna pyret lite till eftersom hon började flina och gurgla på glatt humör när jag spelade upp Bruno Mars senaste album. Nu vet vi viktiga saker om varandra som att mamma är en klant med sockerberoende och pyret har ärvt mammas goda musiksmak.
Kanske beror det på att hon har varit inuti mig och ihopkopplad med mig. Kanske är hon den nya generationens Henrik Fexeus. Hon kan läsa tankar. Jag kan inte förklara hur hon annars vet att börja pipa, knorra, böka, bajsa, skrika precis när jag ska inta någon form av föda eller besöka damrummet. Lite skrämmande.
Bröstmjölk bye-bye. Efter att ha försökt amma i tre veckor med ständigt nya blödande sår och värk så gick jag över till att pumpa. Med produktion för ett helt rugbylag var det inte så svårt, fem pumpningar per dag gav nästan hela dagsbehovet. Sen räckte det till hälften. Sen blev mjölken allt vattnigare. Igår i paniken hann jag inte pumpa på 12 timmar och det var knappt det märktes i brösten. Det som kom ut sen såg ut som minimjölk. Nu har jag gett upp. Det känns trist. Att först kämpa så länge att få till amningen och härda känsliga bröstvårtor utan att lyckas. Sen pumpa trots att det också gjorde ont och jag alltid översköljdes av ett enormt illamående under tiden, för att ändå få erkänna mig besegrad. När jag hade så mycket mjölkproduktion att ge pyret. Det känns så ironiskt och onödigt. Fast jag vet att rapporterna om att bröstmjölk ska vara så mycket bättre än ersättning är tvivelaktiga och bygger på data från både vår tillvaro och utvecklingsländer (där det exempelvis...
Efter nästan en vecka i sällskap med ett pyre på gott humör så har vi haft tre eftermiddagar/kvällar med skrik och panik. Igår bar jag runt henne i tre timmar medan hon skrek. Amningsmottagning, BVC och Google har dissikerats i jakt på ett nytt tips som kan hjälpa, men det är bara samma råd som återkommer och de råden har vi redan använt sedan första veckan. Det värsta med att leva med skrikbebis är självklart den förtvivlan som uppstår när man inget kan göra för att hjälpa henne, när man får veta att bära nära och vänta på att det går över är det enda som gäller (efter att matning, rapning, droppar, massage och byta blöja har provats så klart). Men näst värst är isoleringen det medför. Det finns ingen möjlighet att bli caffé latte morsa här inte. Att ge sig ut med pyret blir begränsat, vi kommer som mest iväg på våra morgonpromenader för de ständiga rörelserna från vagnen söver henne och under morgon/förmiddag är hon oftast lugn. M en att handla blir knepigt då en köbildning risk...
Idag är det tulpanens dag. Under mina år bland blommor gillade jag inte tulpaner, förstod faktiskt inte det stora intresset och allas beundran. Så tråkiga och oglamourösa blommor, om än lätta och tacksamma att binda. Men nu känns de inte så dumma längre, de är ju faktiskt riktigt vackra. Kanske beror det att jag har fått avstånd till den överdos den miljön kunde ge upphov till, precis som jag numer kan uppskatta julen för att jag slipper drunkna i den i flera månader. Eller så är det ytterligare ett tecken på att jag börjar bli lite ährm äldre. Ganska härligt, vackert och en påminnelse i snöstormen om att våren finns där i framtiden.
Precis som pyrets mage verkade bli bättre, all medicin verkade ha hjälpt och hon var som alla bebisar bara lite kinkig och skrikig när det var dags att ähhhhh... ...braka i brallan, då kom bakslaget. Det har varit nästan en vecka av relativt lugn, mycket mindre skrik och panik än de första veckornas konstanta magknip. Men så började det bli svårt att trösta igen igår eftermiddag, trots matning, rapning, massage, hänga på axeln, brak i brallan och gulligull. Med timmarna stegrade det och till natten var det storslagen kalabalik. Skriken var av det panikslagna slaget och trots att det hade gått många timmar sedan den tidigare matningen så ville hon inte ta flaskan. Ytterligare en brak i brallan lugnade ner situationen, efter en lång, lång stund. Imorse var paniken där igen vid matning. Så ofta vid matning. Först vid bröstet, nu med flaska. Att inte kunna trösta pyret när hon får den där paniken, att inte kunna hjälpa henne att må bättre när hon uppenbarligen har så ont, det tar dö...
...lite kaka på kaka... ...äh, like cookie on a cookie... Nej, jag gillar normalt inte Telenors reklamfilmer, men den repliken får mig att garva. Högt.
Vi har varit familj i en månad nu, det är lång tid och bara ett ögonblick beroende på vilket perspektiv man använder. Att umgås i en månad är lång tid. Att finnas till en månad av ett helt liv är bara ett ögonblick. Visst har vi hunnit lärt känna varandra och komma in i något som liknar en vardagslunk, men så mycket mer har vi inte hunnit med. Pyret har precis börjat bli bättre i magen, kan sova på nätterna och hittat lite rutiner, därför är hon lite hanterbar och börjar bli härlig att umgås med. Medan jag själv precis börjat läka, jag får mindre besvär när jag står och går och slipper en del av amningsproblemen, även om jag fortfarande får ont och har mina begränsningar. Så egentligen har vi bara varit familj i någon vecka, innan dess handlade det mest om överlevnad. Jag som har bråttom med det mesta inser att det gör att jag kan sänka kraven, låta saker vänta, ta sin tid, dröja ett ögonblick till. Alla måsten kommer hinnas med och alla önskemål kommer bli uppfyllda. Vi tar de...
De första veckorna med pyret var det en fördel att vara mindre ung. Tolerans, tålamod, förmåga att räkna till tio, kunna be om hjälp, veta att saker blir bättre och att kunna erkänna att saker är förjävliga är alla egenskaper som man blir bättre på med åren. Nu har pyret utvecklats. Hon har snabbt skuttat framåt. Borta är de dagar när all vaken tid gick åt till att gråta och skrika, nu är de flesta vakna stunder till för jollrande, skratt, skutt, krälande, härmande, och ett frenetiskt viftande på armar och ben. Mycket trevligare såklart. Men lilla pyret påminner om varför hon skulle kommit för tolv år sedan, medan man hade en något högre energinivå. Hon orkar med "puss på näsan", "bäbäbäbä", "killekill på halsen", "högt upp i luften", "hur lång är bebis", "skutt med benen" och "fånga mammas läppar" mycket mycket längre än vad jag gör. Hon kan roa sig i evigheter. Men jag tar smällen och orkar med en omgång til...
Pyret är nästan en hel månad. E n m å n a d. Visst märks det. Hon hänger med bättre, hon lyfter huvudet i längre och längre stunder, hon börjar göra andra läten än skrik, hon söker kontakt, hon krumbuktar viftar vrider och vänder, men roligast av allt; hon är vaken utan att vara ledsen. Men mest kanske det märks på att man börjar få pejl på läget. Vi märker vad hon vill, vi kan förutse en del av hennes kommande drag och vi börjar få lite rutiner. Det märkliga är att fast det börjar kännas som en naturlig del av vardagen att hon är här, att vi är en liten familj, så är det fortfarande som att vara i Twilight Zone. Vi var med om ett äkta mirakel, vi vann mot alla odds och nu är det en helt vanlig vardag. Jag är mamma. Vi har en dotter. Det har vi varit i en hel månad. Efter alla år och prövningar.
Kläder. Knepigt med det just nu. Magen är i stort sett borta därför fungerar inte mammabyxor särskilt bra längre, de åker bara ner. Men kroppen är en storlek större än innan graviditeten så de gamla kläderna passar inte än. Dessutom är det kallt igen så helst vill jag packa in mig i byxor. Suck. Jag fick nödlösa situationen genom att köpa lite byxor i en storlek större på rean, byxor som jag kanske inte skulle valt i vanliga fall men som får duga en tid. Det får bli lite annan klädstil än vanligt, fast det har jag fått ha under graviditeten också så jag borde vant mig. Men jag undrar om man inte kan omvandla mammabyxorna till vanliga byxor på något sätt? Måste titta på det för det känns synd att göra sig av med snygga byxor i onödan. Fast nu börjar jag längta efter mina vanliga kläder och att kunna klä mig som jag är van, för att slippa tänka så mycket på hur jag ska få ihop det och kunna använda allt fint jag har ligger och väntar. Jag vet att det bara har gått en månad. Jag...
Allt har en brytpunkt, en bristningsgräns. Även vi människor. Jag nådde min igår. Precis lika mycket som hjärtat sväller över av att pyret ser mig i ögonen, ler lite, viftar med tårna när hon äter, gör sin lustiga ljud, lyfter på nacken för att följa min röst, griper tag om mitt finger. Lika mycket går det i tusen bitar när hon får magknip och skriker av smärta. Tyvärr är det ofta. Nästan varje vaken stund. Varje skrik med ihopskrynklat ansikte river och sliter i själen, jag vill trösta, lugna, bota och hjälpa fort, på en gång, men kan inte mycket göra. Minifom, semper magdroppar och rapning enligt konstens alla regler har vi redan infört. De ständiga attackerna gör pyret orolig, hon vill alltid vara nära, helst i famnen, att lägga henne ifrån sig går bara för några få minuter i den djupaste sömnen. Men som vaken är närheten det enda jag kan erbjuda som tröstar det minsta. Jag går som enarmad bandit hela dagarna. Igår var skrikandet konstant i 4 timmar. Hjärtat mitt blev riv...
Är det någon som har numret till John Blund då? Till mig. Jag skulle behöva lite hjälp. En del människor (som herr B.o.B.) har begåvats med konsten att somna om. De vaknar för att göra något, som att mata skrikbebis, torka kattspya eller svara i telefon, sen går de tillbaka till sängen och ungefär tre komma två sekunder senare snarkar de. Dessa personer har också den sköna möjligheten att sova en stund på dagen, slockna en stund på soffan i allt ifrån fem minuter till ett par timmar. Det vill jag också kunna. Om jag vaknar på natten, på riktigt alltså, inte för en sekund eller så, utan för att mata skrikbebis eller torka kattspya, så är jag vaken. Det tar mig mellan trettio och sextio minuter för att somna om. Att sova på dagen går inte heller, även om jag är övertrött och verkligen vill, för jag mår fysiskt dåligt av att somna för bara en stund. När jag vaknar är jag ännu tröttare, känner mig febrig, har ont i kroppen, ont i huvudet och mår illa. Jag kan bara sova på dagen om ...
Mycket med graviditeter är väldigt märkligt, rena science fiction faktiskt. Att man tillverkar en individ inom sig säger väl allt om hur freaky hela grejen är. Då jag tycker att biologi i allmänhet, och människokroppen i synnerhet, är riktigt spännande har det varit en intressant resa att ge sig in på. Jag har följt min egen kropps förändringar med stora ögon och ett nyfiket fniss. Som att magen växer så enormt, för att sedan dag för dag krympa ihop igen. Jag riktigt såg hur den pöste, från en dag till en annan, och nu ser jag hur den drar ihop sig framför mina ögon. Medan brösten växte lite grann, för att sen dra iväg som luftballonger. Att de plötsligt ger ifrån sig fullgod näring är ju också helt fascinerande, speciellt att de börjar läcka så fort pyret skriker. Min hud blev annorlunda. I ansiktet försvann finnarna, men gav plats för en massa fjun, jag blev så gosig. Håret genomgick också en förändring. Alla pratar om att man slutar tappa hår under graviditeten, det ...
Är det någon som har numret till Malena Ernman? Pyret skulle vilja tävla om vem som är bäst på att nå höga C. Jag tror att hon har en god chans att vinna.
Igår kväll somnade jag med en hand på mitt barn, som låg vid min ena sida. Katten låg på mitt bröst, med en tass på min kind. Maken låg vid min andra sida. Den andra katten låg vid fotändan på sängen. Familjen B.o.B. var samlad.
Som barnlös kunde det ibland kännas som att man var utesluten från en del av samhället, det sociala samspelet haltade lite när bekanta gick in i föräldralivet. Om det var jag som sände ut signaler om att inte orka med en insyn i vad vi nekades, eller om det var svårt för de som fått medlemskap i föräldrarklubben att förhålla sig till den barnlösa vet jag inte. Kanske var det både och. Vilket fall som helst, det blev ett avstånd ibland. Nu är jag medlem. Jag tänker att det är en märklig klubb, för egentligen har man kanske inte så himla mycket gemensamt. Visst, man har barn, men alla barn är ju olika och alla upplever vi föräldraskapet på olika sätt. Så bara för att man har barn betyder ju inte att man har så värst mycket gemensamt. Precis som att jag inte har fått mindre gemensamt med de vänner som inte har barn, än för nio månader sedan. Ändå ska det vara gemenskap byggt på att man har barn. Som att man erbjuds vara med i mammagrupper genom BVC. Jag har en individ, du har en ind...
Vi har varit på BVC idag, pyret och jag. Det konstaterades att hon växer på både längden och bredden. Så bra då.
I natt sov pyret hela natten i sin egen säng, för första gången. Sängen står precis bredvid vår, så jag hade en hand tillgänglig för tröst hela tiden, men det behövdes nästan inte, hon vaknade mest för att be om mat och byte. Fram tills nu har hon bara kunnat sova liggandes på bröstet så det är ett stort skutt framåt, för att inte tala om en välsignelse för den egna sömnen (hej sova på sidan, jag har saknat dig). När vi nu ska gå och lägga oss hoppas vi på en repris. Yey för utveckling!
Boobies, tuttar, bröst. Från graviditetens början var jag säker på att jag ville amma. Om jag kunde. Jag vet att det är nyttigt för barnet på alla sätt, men tänkte också på hur himla praktiskt det är att ha maten med sig, tillgänglig, hela tiden. Vilka finurliga saker brösten är. På förlossningskursen, på förlossningsrummet och rummet på BB så informerades man om "hud mot hud", hur bra det var med amning. Där stod att barnet inom en till två timmar efter förlossningen själv skulle söka bröstet för att amma första gången. Inte pyret. Hon sov, som en stock, två barnmorskor försökte hjälpa henne till drive-thru luckan utan att lyckas. Men som det också stod på informationen, en del barn sover det första dygnet, men sen söker de bröstet för mat. Inte pyret. Hon fortsatte sova, så barnmorskorna fick försöka väcka såväl henne som hennes intresse för mat. Jag var redo, fabriken var igång med stor produktion, jag kunde utfodra ett helt kompani, men pyret åt till sist bara lit...
Efter nio månader i samma tio plagg är jag så trött på min garderob att jag har lust att gråta en skvätt. Efter nio månader av att försöka vara kreativ och få kläder att sitta på en märklig kropp är jag så less på att klä mig att jag helst vill låta bli. Efter nio månader av att anpassa kläder efter kroppsdelar är jag måttligt frustrerad över hur illa kläder och kroppar passar ihop. Men eftersom allt detta beror på att min kropp har skapat en människa så får jag väl inte gnälla över sånt?
Jag gillar att pynta i för julen. Sätta upp mysig belysning, lägga fram juldukar, hänga upp julgardiner, ställa fram adventsljusstakarna och klä granen. Lagom till juldagen är jag trött på eländet. På nyårsdagen åker allt ner i lådorna igen. Eftersom man (vi) inte firar något juligt efter själva julen så känns alla dekorationer så meningslösa, de bara väntar på trettonhelgen. Så låt dem slippa sin väntan säger jag, befria dem från sin plikt. Det har jag också gjort. Men visst, om några jular får jag väl stå ut, pyret måste självklart få ha julgransplundring enligt konstens alla regler.
Kärlek. Så enkelt, så svårt. Jag tror inte på magi, ödet eller annat övernaturligt, inte ens när det gäller kärlek. Jag tror att man väljer och ibland väljer man rätt. Jag tror att det är en herrans massa känslor inblandade och just därför måste man tvinga sig att tänka lite också, använda förnuftet, för det är oftast mer pålitligt än känslor. Jag valde min make. Jag valde så rätt. Det vet jag för att vi har stått sida vid sida i mer än 15 år. Ibland har vi svajat, ibland har vi stegat åt olika håll, men vi har aldrig hamnat för långt ifrån varandra. Prövningarna har funnits där, stora som små, allt från stora stormar som barnlöshet till små vindpustar som trötthet. När vi nu har spenderat tre veckor tillsammans med vårt lilla pyre så vet jag mer än någonsin att jag valde rätt. Outtröttligt har han städat, lagat mat, handlat, matat på nätter, bytt blöjor, servat och tröstat båda sina flickor när hormoner, magknip, trötthet och värk har fått tårar att spruta. Med det största ...
Vi bor högt, högt upp i ett hus. Sedan katten för flera år sedan lyckades smita ut på balkongen och sätta sig på balkongräcket så har den händelsen med jämna mellanrum dykt upp som en mardröm. Det slutar inte alltid lika lyckligt i drömmarna som det gjorde i verkligheten. Inatt drömde jag att lilla pyret hade tagit sig ut på balkongen och på drömmars vis lyckats ta sig upp på räcket. Jag fångade henne i ena benet precis som hon föll över kanten och drog upp henne precis innan hon gled ur kläderna. Jag gillar inte vår balkong längre, den fick onda ögat när jag klev upp imorse. Det är fullt möjligt att jag kommer spika igen den. Eller kanske sluta sova så jag slipper drömma. Annars kommer jag snart få en hjärtinfarkt.