Ork och engagemang.

Om man tar en ballong och en nål och för dem samman så kommer den runda ballongen tappa all luft.
Så känner jag mig.
Även om den runda ballong-formen är intakt.
Jag pratar mer om engagemanget i hela "vi ska ha barn" grejen, lusten, det roliga, förväntningarna. Poof. Borta.
Ersatta av lite orkeslös, besviken, deppighet.
"Hormoner" säger säkert en del på en gång. "Början på graviditets-depression" kanske andra oroligt tänker.
Jag tror mer att det beror på att det närmar sig slutet.
Jag tror mer att det är som när det kommer en ny film på bio, en sån som alla pratar om och höjer till skyarna, men det dröjer innan man själv kommer iväg för att se den. Det finns liksom ingen chans att den filmen kan leva upp till de förväntningar man har.
Jag tror att det mer är den typ av sorg som drabbar en i slutet av ett förhållande, när man är ledsen över att inte längre har möjlighet att uppfylla det man önskade och drömde om.
Under tolv år hinner man bygga upp en del förväntningar, önskningar och drömmar. Nu blev det kanske inte riktigt så, när verkligheten trädde in, och nu är det för sent för att det ska bli som jag hade tänkt.
Vår enda chans att uppfylla de där vaga drömmarna jag hade blåst upp, är förbi.
Och jag har tappat luften.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen