Egentligen har jag en spännande tillvaro just nu.
Det allra mest fantastiska mirakel håller på att skapas inuti mig, om bara några veckor ska vi äntligen bli den familj vi väntat så länge på att få bli.
Jag är bara några ännu färre veckor från att avsluta den gymnasieutbildning som bristen av densamma har gett mig dåligt samvete och självförtroende i 20 år.
Vi håller på att ändra om vårt hem för att göra plats för Toshiba.
Vi har fått en stor budget för att leta rätt på en alldeles ny bil.
Att studera på distans gör att jag kan hoppa in på världens bästa arbetsplats eller fika med världens goaste människor mest hela tiden.
Livet är gött ibland.
Eller?
Kanske har jag svårt att se det goda i saker.
Kanske är jag bortskämd.
Kanske är saker inte alltid så bra som de låter.
Barnet vi väntar på är ju just det; väntan. Det är inte något som händer, det är något jag väntar på som ska hända. Jag är byggd med ett tålamod som en treåring, att vänta på något är vansinnigt tråkigt.
Att äntligen ha gymnasieutbildning ska bli otroligt skönt, men vägen dit har varit kantad med så mycket besvikelse och frustration över det minst sagt bristfälliga KOMVUX-skolsystemet att det känns mer som en bedrift att ha klarat av de här tre åren utan att få magsår än att jag har varit en duktig student. Dessutom är de här sista veckorna i händerna på de värsta klåparna och utbildningen är inte alls rolig, bara plågsam.
Att förändra vårt hem skulle kunna vara lustfyllt, men har mest rört sig om motsättningar, ifrågasättande och en utdragen röra som jag bara vill ska vara över någon gång.
Att leta bil är en vetenskap bortom all vett och sans. Jämförelserna mellan modeller, utrustning och prestanda är som att jämföra elleverantörer eller mobilabonnemang och leder snart till en ångestfylld huvudvärk. Vilket helt förtar nöjet med att provköra bilar och lista ut vad alla knappar på instrumentbrädan är till för. Eller att lista ut hur man ens startar bilar nuförtiden.
Men jag har kvar jobbet och goa vänner. Tack och lov. Annars skulle jag tappa orken totalt.
Men visst känner jag mig otacksam när jag mitt i allt detta lustfyllda mest känner mig frustrerad, uttråkad och deppig.
Det är ju nu jag ska vara förväntansfull, glad och tacksam.
Fast det får jag väl nästan inte erkänna, för det är ju inte ett dugg synd om mig egentligen.
Ändå känns livet inte alls roligt och lustfyllt just nu.
Det allra mest fantastiska mirakel håller på att skapas inuti mig, om bara några veckor ska vi äntligen bli den familj vi väntat så länge på att få bli.
Jag är bara några ännu färre veckor från att avsluta den gymnasieutbildning som bristen av densamma har gett mig dåligt samvete och självförtroende i 20 år.
Vi håller på att ändra om vårt hem för att göra plats för Toshiba.
Vi har fått en stor budget för att leta rätt på en alldeles ny bil.
Att studera på distans gör att jag kan hoppa in på världens bästa arbetsplats eller fika med världens goaste människor mest hela tiden.
Livet är gött ibland.
Eller?
Kanske har jag svårt att se det goda i saker.
Kanske är jag bortskämd.
Kanske är saker inte alltid så bra som de låter.
Barnet vi väntar på är ju just det; väntan. Det är inte något som händer, det är något jag väntar på som ska hända. Jag är byggd med ett tålamod som en treåring, att vänta på något är vansinnigt tråkigt.
Att äntligen ha gymnasieutbildning ska bli otroligt skönt, men vägen dit har varit kantad med så mycket besvikelse och frustration över det minst sagt bristfälliga KOMVUX-skolsystemet att det känns mer som en bedrift att ha klarat av de här tre åren utan att få magsår än att jag har varit en duktig student. Dessutom är de här sista veckorna i händerna på de värsta klåparna och utbildningen är inte alls rolig, bara plågsam.
Att förändra vårt hem skulle kunna vara lustfyllt, men har mest rört sig om motsättningar, ifrågasättande och en utdragen röra som jag bara vill ska vara över någon gång.
Att leta bil är en vetenskap bortom all vett och sans. Jämförelserna mellan modeller, utrustning och prestanda är som att jämföra elleverantörer eller mobilabonnemang och leder snart till en ångestfylld huvudvärk. Vilket helt förtar nöjet med att provköra bilar och lista ut vad alla knappar på instrumentbrädan är till för. Eller att lista ut hur man ens startar bilar nuförtiden.
Men jag har kvar jobbet och goa vänner. Tack och lov. Annars skulle jag tappa orken totalt.
Men visst känner jag mig otacksam när jag mitt i allt detta lustfyllda mest känner mig frustrerad, uttråkad och deppig.
Det är ju nu jag ska vara förväntansfull, glad och tacksam.
Fast det får jag väl nästan inte erkänna, för det är ju inte ett dugg synd om mig egentligen.
Ändå känns livet inte alls roligt och lustfyllt just nu.
Kommentarer