Fortsätt till huvudinnehåll

Det fria ordet.

Facebook.
Jag var väldigt tveksam.
Jag såg framför mig en gyttja av förskönande och snabbt uttryckta åsikter.
Nu har jag sett att det finns roliga och bra sidor av det också.
Men det är lite läskigt att se hur åsikter ibland luftas lite för snabbt i frustrationens, ilskans och sorgens tecken.
Och fördomarna.
Oj.
Det är förvånansvärt hur åsikter, som mest verkar grundade i okunskap, rädsla och dålig självkännedom, läggs ut. Gärna med början "Jag är inte rasist, men...",  "Jag vill inte gnälla, men..." eller "Jag har inget emot kvinnor/jämställdhet, men..."
Jag har fördomar, det har vi alla, därför försöker jag ständigt öva mig på att tänka "Varför tycker och reagerar jag såhär?", "Har jag några bra belägg för mina åsikter, eller är det någon annans åsikt, eller bara känslor, som dyker upp?" och "Om det här är den ena sidan av saken, vad finns på den andra?"
Reflektioner man absolut behöver göra innan man knappar på tangentbordet eller trycker på gilla-knappen.
Reflektioner man behöver göra för att lära känna sig själv och för att kunna säga hej till sina fördomar.
Ibland gör det att man lyckas se mindre fördomsfullt på en situation, ibland vaknar man till lite, ibland misslyckas man totalt och håller fast vid sin fördom.
Men man kan ju alltid försöka.
Jag har ju inga fördomar om Facebook, men...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.