Jag ska sluta gnälla nu, och sluta tycka synd om mig själv i min isolerad-i-mitt-hem-för-att-jag-pluggar-distans-och-är-gravid värld.
Inte heller ska jag vara bitter över det 12-åriga gravid-luftslottet som kanske inte sprängdes, men vittrade sönder lite för lite under graviditetsveckorna som försvann.
Det tjänar ju ingenting till.
Istället kan jag fortsätta vara bitter över den nya tillvaron som okunnig, naiv och dålig blivande förälder. Jag kan ju till och med ägna min tid till att lista alla de frågor som jag kommer ha fel angående, ändra mig om, eller borde veta bättre kring.
Ändå är jag medveten om att bli förälder är en tillvaro som är svår att föreställa sig innan man är där och att många goda intentioner får överges när verkligheten klampar in.
Men innebär det också att jag; efter att ha levt med mig själv i 37 år och anser att jag har rätt bra koll på hur jag fungerar, till och med bättre koll än många andra, plötsligt är helt aningslös om min egen person?
Jag, som på grund av tidigare erfarenheter får fullständig panik och lappsjuka av att vara sysslolös i en vecka, kommer plötsligt trivas utmärkt med att fylla min tillvaro med den mammalediges sysslor. Eftersom jag envisas med att tro att den tillvaron kommer kännas lite otillräcklig för mig så blir jag bemött med hundvalpsögon och klappar på huvudet följt av "Vänta du och se". Alternativt blir jag redan nu en dålig mamma som inte känner att gulligull och omhändertagande av det finaste man har kommer vara tillräckligt för mig som människa.
Det märkliga är att kvinnor som själva börjat jobba heltid efter 6 månader hemma säger också så och jämställda kvinnor lyssnar med ett halv öra när jag säger att ett par månaders sommarjobb nästa år skulle vara vår möjlighet till att herr B.o.B. kan vara pappaledig och det vill vi självklart.
Jag vet ändå inte vad jag pratar om.
Samma personer som beskriver mig som rastlös, driven och stark, som den som borde lära mig att ta det lugnt, låta bli att göra något hela tiden och bara vara, säger att jag kommer trivas utmärkt med att amma, byta blöjor, fika med mammagrupper och ta hand om hemmet oavbrutet i ett helt år.
Det skrämmer mig ju ännu mer.
Jag kommer alltså bli helt personlighetsförändrad.
Andra kvinnor som vågat erkänna att vara mammaledig kanske inte är särskilt stimulerande och därför delat föräldraledigheten rakt av och gått tillbaka till jobbet efter 6-7 månader var alltså softa, lugna tjejer som helst sköt upp saker till morgondagen och längtade efter en hemmafrutillvaro innan de fick barn? Om man nu blir så tvärtom den man var innan barnet kom.
Jag har många saker att lära de här veckorna innan barnet kommer, många dumma idéer och åsikter som jag måste ändra på. Fast av någon anledning tror jag att om jag ändrar alla åsikter till de motsatta, så kommer jag ändå ha fel. Jag tror nämligen att jag har listat ut att det är det som är grunden i att bli mamma: Du kan aldrig göra rätt och omvärlden kommer konstant skuldbelägga dig för att du inte följer senaste åsikten i "Mama".
Vad har jag gett mig in i?
Inte heller ska jag vara bitter över det 12-åriga gravid-luftslottet som kanske inte sprängdes, men vittrade sönder lite för lite under graviditetsveckorna som försvann.
Det tjänar ju ingenting till.
Istället kan jag fortsätta vara bitter över den nya tillvaron som okunnig, naiv och dålig blivande förälder. Jag kan ju till och med ägna min tid till att lista alla de frågor som jag kommer ha fel angående, ändra mig om, eller borde veta bättre kring.
Ändå är jag medveten om att bli förälder är en tillvaro som är svår att föreställa sig innan man är där och att många goda intentioner får överges när verkligheten klampar in.
Men innebär det också att jag; efter att ha levt med mig själv i 37 år och anser att jag har rätt bra koll på hur jag fungerar, till och med bättre koll än många andra, plötsligt är helt aningslös om min egen person?
Jag, som på grund av tidigare erfarenheter får fullständig panik och lappsjuka av att vara sysslolös i en vecka, kommer plötsligt trivas utmärkt med att fylla min tillvaro med den mammalediges sysslor. Eftersom jag envisas med att tro att den tillvaron kommer kännas lite otillräcklig för mig så blir jag bemött med hundvalpsögon och klappar på huvudet följt av "Vänta du och se". Alternativt blir jag redan nu en dålig mamma som inte känner att gulligull och omhändertagande av det finaste man har kommer vara tillräckligt för mig som människa.
Det märkliga är att kvinnor som själva börjat jobba heltid efter 6 månader hemma säger också så och jämställda kvinnor lyssnar med ett halv öra när jag säger att ett par månaders sommarjobb nästa år skulle vara vår möjlighet till att herr B.o.B. kan vara pappaledig och det vill vi självklart.
Jag vet ändå inte vad jag pratar om.
Samma personer som beskriver mig som rastlös, driven och stark, som den som borde lära mig att ta det lugnt, låta bli att göra något hela tiden och bara vara, säger att jag kommer trivas utmärkt med att amma, byta blöjor, fika med mammagrupper och ta hand om hemmet oavbrutet i ett helt år.
Det skrämmer mig ju ännu mer.
Jag kommer alltså bli helt personlighetsförändrad.
Andra kvinnor som vågat erkänna att vara mammaledig kanske inte är särskilt stimulerande och därför delat föräldraledigheten rakt av och gått tillbaka till jobbet efter 6-7 månader var alltså softa, lugna tjejer som helst sköt upp saker till morgondagen och längtade efter en hemmafrutillvaro innan de fick barn? Om man nu blir så tvärtom den man var innan barnet kom.
Jag har många saker att lära de här veckorna innan barnet kommer, många dumma idéer och åsikter som jag måste ändra på. Fast av någon anledning tror jag att om jag ändrar alla åsikter till de motsatta, så kommer jag ändå ha fel. Jag tror nämligen att jag har listat ut att det är det som är grunden i att bli mamma: Du kan aldrig göra rätt och omvärlden kommer konstant skuldbelägga dig för att du inte följer senaste åsikten i "Mama".
Vad har jag gett mig in i?
Kommentarer