Jag får ofta höra att min disciplin är orsaken till mina lyckade studier.
Hmm? Nja, ungefär, skulle jag säga.
Så här är det på riktigt:
Jag är en väldigt nervig människa, jag oroar mig för det mesta i tillvaron, och vi nerviga människor tenderar att bli kontrollfreaks som följer instruktioner och regler till punkt och pricka.
Personligen tror jag att jag följer instruktioner och regler för att det är bekvämt, någon annan har redan kontrollerat, funderat och hittat den bästa vägen så då slipper jag.
När det gäller skolarbete innebär det att om det står inlämning innan den 23:e, så lämnar jag in innan den 23:e, inte på den 23:e, utan innan den 23:e, för så står det ju i instruktionen. Jag läser allt som jag är instruerad att läsa, för jag tar för givet att texten kommer vara relevant för mitt arbete och jag är rädd för att missa någon information. Det betyder också att jag skyndar mig att utföra uppgifterna för jag blir så stressad av risken att inte hinna i tid. Precis som jag alltid är i mycket god tid till möten av olika slag, för möjligheten att komma sent är otänkbar.
Det handlar alltså inte om disciplin, det handlar om oro.
Nu krockar min skräck för att inte utföra mina skoluppgifter med min isolerings-depp. Jag blir erbjuden att jobba många dagar och tackar ja för att slippa sitta hemma med me, myself and my books, men blir samtidigt stressad över att inte hinna ägna tid och energi åt skolan.
För jag kan erkänna att ett fullspäckat arbetspass nu börjar ta ut sin rätt, jag är inte den mest intellektuella när jag kommer hem, eller smidiga. Men jag är gladare.
Om jag vore så himla disciplinerad så skulle jag ha tackat nej till att jobba, om jag vore så smart som folk påstår skulle jag nog också tackat nej. Istället sitter jag, som alla andra, med en god dos dåligt samvete och plugg-ångest med mina uppgifter bredvid mig på soffan, medan jag lätt katatoniskt tittar på dålig tv efter ett arbetspass.
Du är så smart och disciplinerad.
Nä, jag är nervig och allergisk mot lappsjuka, bara så att ni har rätt bild av mig.
Hmm? Nja, ungefär, skulle jag säga.
Så här är det på riktigt:
Jag är en väldigt nervig människa, jag oroar mig för det mesta i tillvaron, och vi nerviga människor tenderar att bli kontrollfreaks som följer instruktioner och regler till punkt och pricka.
Personligen tror jag att jag följer instruktioner och regler för att det är bekvämt, någon annan har redan kontrollerat, funderat och hittat den bästa vägen så då slipper jag.
När det gäller skolarbete innebär det att om det står inlämning innan den 23:e, så lämnar jag in innan den 23:e, inte på den 23:e, utan innan den 23:e, för så står det ju i instruktionen. Jag läser allt som jag är instruerad att läsa, för jag tar för givet att texten kommer vara relevant för mitt arbete och jag är rädd för att missa någon information. Det betyder också att jag skyndar mig att utföra uppgifterna för jag blir så stressad av risken att inte hinna i tid. Precis som jag alltid är i mycket god tid till möten av olika slag, för möjligheten att komma sent är otänkbar.
Det handlar alltså inte om disciplin, det handlar om oro.
Nu krockar min skräck för att inte utföra mina skoluppgifter med min isolerings-depp. Jag blir erbjuden att jobba många dagar och tackar ja för att slippa sitta hemma med me, myself and my books, men blir samtidigt stressad över att inte hinna ägna tid och energi åt skolan.
För jag kan erkänna att ett fullspäckat arbetspass nu börjar ta ut sin rätt, jag är inte den mest intellektuella när jag kommer hem, eller smidiga. Men jag är gladare.
Om jag vore så himla disciplinerad så skulle jag ha tackat nej till att jobba, om jag vore så smart som folk påstår skulle jag nog också tackat nej. Istället sitter jag, som alla andra, med en god dos dåligt samvete och plugg-ångest med mina uppgifter bredvid mig på soffan, medan jag lätt katatoniskt tittar på dålig tv efter ett arbetspass.
Du är så smart och disciplinerad.
Nä, jag är nervig och allergisk mot lappsjuka, bara så att ni har rätt bild av mig.
Kommentarer