Idag var vi iväg på det sista ultraljudet.
Det är den femte gången vi kisar och spänner ögonen för att se Toshiba på den svart/vita skärmen. Dagens närbild på ansiktet, med en rund knapp till näsa och buttert krökta läppar, ligger långt ifrån den lilla pricken vi tittade på i vecka fem.
De tydliga hjärtslagen från hjärtat i närbild går inte att jämföra med den pickande lilla pricken med tillhörande ljud vi såg, och lyssnade på, i vecka sju.
Att se rörelse på skärmen samtidigt som de känns i magen, och syns när huden spänns utanpå, blir en helt annan upplevelse än de abstrakta rörelser som syntes på ultraljud nummer tre och fyra.
Precis som de tidigare ultraljuden så var jag lite nervös. Jag kan inte se dem som något annat än en hälsokontroll och jag håller andan tills de säger att allt är bra. För mig är det inte förväntansfullt att få se den lilla, det är inte roligt, eller spännande, förrän efteråt.
Lite som hela den här tiden.
Nu, med facit i hand (nåja, nästan) så hade vi inte behövt den specialbehandling vi fick, med alla extrakontroller utmed vägen. Toshiba har ju uppenbarligen fixat biffen ändå.
Men jag är otroligt tacksam för att barnmorskorna förstod vår situation och erbjöd det, utan att vi behövde fråga, för jag tror att det har gjort vår resa så mycket smidigare. Jag kan bara föreställa mig hur nerviga vi hade varit annars och om vi har haft svårt att förstå att det här verkligen händer nu, hur omöjligt hade det inte varit utan alla dessa kontroller.
Det är verkligen en makalös tanke, vi ska bli föräldrar.
Vi har gått vecka efter vecka sedan besöket på fertilitetsenheten i april och lite bit för bit fått ihop pusslet; det blir ett barn.
Vi gör det där som "alla andra" gjorde.
Det där som aldrig hände oss, det händer nu.
På riktigt.
Det är den femte gången vi kisar och spänner ögonen för att se Toshiba på den svart/vita skärmen. Dagens närbild på ansiktet, med en rund knapp till näsa och buttert krökta läppar, ligger långt ifrån den lilla pricken vi tittade på i vecka fem.
De tydliga hjärtslagen från hjärtat i närbild går inte att jämföra med den pickande lilla pricken med tillhörande ljud vi såg, och lyssnade på, i vecka sju.
Att se rörelse på skärmen samtidigt som de känns i magen, och syns när huden spänns utanpå, blir en helt annan upplevelse än de abstrakta rörelser som syntes på ultraljud nummer tre och fyra.
Precis som de tidigare ultraljuden så var jag lite nervös. Jag kan inte se dem som något annat än en hälsokontroll och jag håller andan tills de säger att allt är bra. För mig är det inte förväntansfullt att få se den lilla, det är inte roligt, eller spännande, förrän efteråt.
Lite som hela den här tiden.
Nu, med facit i hand (nåja, nästan) så hade vi inte behövt den specialbehandling vi fick, med alla extrakontroller utmed vägen. Toshiba har ju uppenbarligen fixat biffen ändå.
Men jag är otroligt tacksam för att barnmorskorna förstod vår situation och erbjöd det, utan att vi behövde fråga, för jag tror att det har gjort vår resa så mycket smidigare. Jag kan bara föreställa mig hur nerviga vi hade varit annars och om vi har haft svårt att förstå att det här verkligen händer nu, hur omöjligt hade det inte varit utan alla dessa kontroller.
Det är verkligen en makalös tanke, vi ska bli föräldrar.
Vi har gått vecka efter vecka sedan besöket på fertilitetsenheten i april och lite bit för bit fått ihop pusslet; det blir ett barn.
Vi gör det där som "alla andra" gjorde.
Det där som aldrig hände oss, det händer nu.
På riktigt.
Kommentarer