Ibland känner jag att jag är riktigt dålig på att vara gravid.
Jag antar att jag har någon bild i bakhuvudet av hur man ska vara som gravid kvinna, en bild jag har svårt att själv kliva in i.
Ta bara det där med "gravid kvinna". Jag har svårt att ens kalla mig själv det utan att fnissa, jag säger preggo om mig själv för det känns mindre... ...seriöst, antar jag.
Att jag sen har haft svårt att ens hålla reda på vilken vecka jag är i, hur oseriöst är inte det?
Jag har inte heller frossat i min graviditet som jag har någon bild av att "man ska". Inget ständigt kontrollerande i gravidkalendrar, jag har inte läst en enda bok, vi har inte anmält oss till några kurser (vi visste inte ens att man skulle det), vi har inte jämfört förlossningsavdelningar, vi har inte köpt några babyprylar, jag tycker det verkar skitjobbigt att välja barnvagn och vill helst slippa, vi har inte fotat magen, jag har inte haft några cravings, jag har inte mått illa, jag har inte haft några humörsvängningar, och det är först nu - i vecka 32 - som jag känner av det hela fysiskt.
Först nu får jag ont i fötter och blygdfog efter att ha stått på benen på jobbet mer eller mindre konstant i fem timmar, jag känner av lite svallningar, jag känner av lite yrsel, jag känner mig lite korkad och jag känner av Toshibas rastlösa rörelser.
Först nu känner jag mig ibland gravid.
Med vår bakgrund, borde jag inte vara super-gravid?
Borde jag inte ha inrett ett helt rum, gissat könet 10 gånger om dagen, känt varenda rörelse med tårar i ögonen, läst ett bibliotek av vänta-barn-böcker, haft tio gravid-appar i mobilen, klappat mig själv på magen hela dagen, väntat och längtat vareviga sekund, räknat dagar, minuter och sekunder tills vårt barn äntligen är här?
Borde jag inte vara mer... ...vuxen i det här? Ta det på största allvar?
Det känns som att både jag och Herr B.o.B. mest har fnissat och fånat oss genom den här tiden och försökt gissa oss till vad det är meningen att vi ska göra och hur man ska bete sig.
Jag kan ibland känna att jag är rätt dålig på det här med att vara gravid, att jag är ett tråkigt preggo, att jag kommer ångra att jag inte var mer gravid när jag hade chansen.
Därför bestämmer jag mig ibland för att försöka vara mer gravid, att tvinga mig själv att frossa i det. Fast det går inget vidare, för jag glömmer bort det, eller blir lite uttråkad.
Så jag antar att jag är dålig på det här.
Men man kan ju inte vara bra på allt, eller hur?
I det här är jag nog bara riktigt duktig på att verkligen, verkligen älska det där lilla livet där inne.
När jag väl kommer ihåg att det finns där.
Jag antar att jag har någon bild i bakhuvudet av hur man ska vara som gravid kvinna, en bild jag har svårt att själv kliva in i.
Ta bara det där med "gravid kvinna". Jag har svårt att ens kalla mig själv det utan att fnissa, jag säger preggo om mig själv för det känns mindre... ...seriöst, antar jag.
Att jag sen har haft svårt att ens hålla reda på vilken vecka jag är i, hur oseriöst är inte det?
Jag har inte heller frossat i min graviditet som jag har någon bild av att "man ska". Inget ständigt kontrollerande i gravidkalendrar, jag har inte läst en enda bok, vi har inte anmält oss till några kurser (vi visste inte ens att man skulle det), vi har inte jämfört förlossningsavdelningar, vi har inte köpt några babyprylar, jag tycker det verkar skitjobbigt att välja barnvagn och vill helst slippa, vi har inte fotat magen, jag har inte haft några cravings, jag har inte mått illa, jag har inte haft några humörsvängningar, och det är först nu - i vecka 32 - som jag känner av det hela fysiskt.
Först nu får jag ont i fötter och blygdfog efter att ha stått på benen på jobbet mer eller mindre konstant i fem timmar, jag känner av lite svallningar, jag känner av lite yrsel, jag känner mig lite korkad och jag känner av Toshibas rastlösa rörelser.
Först nu känner jag mig ibland gravid.
Med vår bakgrund, borde jag inte vara super-gravid?
Borde jag inte ha inrett ett helt rum, gissat könet 10 gånger om dagen, känt varenda rörelse med tårar i ögonen, läst ett bibliotek av vänta-barn-böcker, haft tio gravid-appar i mobilen, klappat mig själv på magen hela dagen, väntat och längtat vareviga sekund, räknat dagar, minuter och sekunder tills vårt barn äntligen är här?
Borde jag inte vara mer... ...vuxen i det här? Ta det på största allvar?
Det känns som att både jag och Herr B.o.B. mest har fnissat och fånat oss genom den här tiden och försökt gissa oss till vad det är meningen att vi ska göra och hur man ska bete sig.
Jag kan ibland känna att jag är rätt dålig på det här med att vara gravid, att jag är ett tråkigt preggo, att jag kommer ångra att jag inte var mer gravid när jag hade chansen.
Därför bestämmer jag mig ibland för att försöka vara mer gravid, att tvinga mig själv att frossa i det. Fast det går inget vidare, för jag glömmer bort det, eller blir lite uttråkad.
Så jag antar att jag är dålig på det här.
Men man kan ju inte vara bra på allt, eller hur?
I det här är jag nog bara riktigt duktig på att verkligen, verkligen älska det där lilla livet där inne.
När jag väl kommer ihåg att det finns där.
Kommentarer