För några veckor sedan bestämdes att frysen på jobbet skulle frostas av, det väckte en våg av ångest i arbetsgruppen. Vi var många som satt och suckade över att det var dags att ta tag i det hemma också. Ja, alla förutom några lyxmänniskor som behövde deklarera att de hade en sån där frys som inte behövde frostas av. Men vi andra vanliga dödliga behövde det.
Då var det översta facket nästan helt igenfrostat, där gick det inte ens att få in en kastrull.
Jag var stel som en pinne av träningsvärk, och har svårt med avståndsbedömningar med mina en för nära, och en för långt håll-linser. Jag är således sällsynt usel på badminton, men inte lika usel som på att bowla, och det är ju alltid något.
Många suckade om att man behöver se till att det är tillräckligt kallt ute för att ställa ut innehållet i frysen under avfrostningen, att man ska komma ihåg att göra det på en ledig dag, att det är ett sånt jobb som tar så lång tid. Och så vidare.
Spola fram till idag.
Vädret hade plötsligt ställt om, kylan slog tillfälligt till, vi orkade inte riktigt ta oss för så mycket på förmiddagen. Jag utbrast "Det är kanske tillräckligt kallt för att vi ska kunna frosta av frysen!"
Med kastruller med kokande vatten, hårfön och assistans av Polarn var islandskapet borta på 45 minuter.
Så så himla jobbigt var det ju inte, när man väl tog tag i det.
På eftermiddagen åkte vi iväg och spelade badminton.
Ska hålla mig till att frosta av frysar istället, då känner jag mig i alla fall lite kompetent.
Kommentarer