Förlåt att vi stör

Polarn och jag pratade som bäst när hon plötsligt stannade upp och väste "räv"- med utropstecken.

Vi ser den ju emellanåt på vår väg mot dagens göromål.

Jag väste "Ojojojojoj", med utropstecken. 

Vi väser ju inte på det sättet som innebär: Vilt djur, akta dig! Utan som äkta stadsbor menar vi: Vilt djur, vilken ynnest.

Det finns en meme på en person som närmar sig ett lejon och texten är i stil med: Mina sista ord kommer vara: Jag vill klappa den! Det är väl lite där vi befinner oss, men med precis tillräckligt med vett för att putta över oss på den sidan där vi aldrig skulle få för oss att försöka. 

Nu stod vi istället som fånar vid skogsdungen där denna räv frusit i sina rörelser och desperat försökte lista ut var den skulle ta vägen för att komma undan dessa dårar, och pratade med den. 

Hej räven! Förlåt att vi stör! Hej-Hej! Oj, bli inte rädd, gå före du!

Så det gjorde den.

Någon meter bort hittade den ett hål i ett staket och smet in. När vi gick förbi såg vi att den stod någon meter in och spanade på oss, gömd bakom en gran. 

Jag tror inte att önskan att få komma nära och bli bästa kompisar var ömsesidig.