Fortsätt till huvudinnehåll

Svårt med minnet

I fredags skrev Greken och efterfrågade en födelsedagsdejt. Vi skrev lite fram och tillbaka, jag tänkte att det inte var någon brådska för min födelsedag låg någon eller ett par veckor fram. 
Så slog det mig när jag promenerade hem efter jobbet, att födelsedagen var redan på söndagen. Det hade inte jag riktigt förstått.

Arvsmassorna hade blivit påminda av herr B.o.B., och fått hjälp att ordna presenter, så de var redo att krypa ur skinnet hela lördagen. På söndagsmorgonen möttes jag av presenter och hjälp att ordna frukost.
Men efter lite födelsedagsfika delades vi upp åt varsitt håll, för jag hade tackat ja till en lekträff för Pyret. Pyrets kompis som bor lite i utkanten i ett villaområde. Ett område som också visade sig ligga högt uppe. Och vi cyklade dit.
"Totalt uppför" på vägen dit, vs på vägen hem:
Stackars Pyret som tror att hon kommer gå sönder så snart hon får lite puls eller ömma muskler, var nästan redo att vända om när det var 300 meter backe kvar. Jag ångrade att morgonträningen hade haft fokus på ben och core. 

Eftersom Pyret var iväg och roade sig halva dagen och hela kvällen sa jag till Polarn att hon fick bestämma vad hon ville göra resten av dagen. 
Vad som helst.
Hon ville laga mat hemma och titta på tv och äta chips, med mig. Inte åka iväg någonstans, inte äta på restaurang, bara sitta i soffan med mig. Jag lyckades få en stund på balkongen med en bok medan hon tittade på en serie som jag tycker är så tråkig att klockorna stannar.
Innan vi lagade en jättespännande födelsedagsmiddag:
Och hyrde en jättespännande film:
Den var okej, Rumble, men inte fantastisk.

Jag har lärt mig att inte ha för höga förväntningar på födelsedagen, kanske är det därför jag inte ens reflekterar över att den dyker upp.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.