Fortsätt till huvudinnehåll

Utflykt!

Eftersom det var min sista dag i frihet var det jag som fick välja aktivitet. Fast nu låter det värre än det är, jag har turen att se fram emot att gå till mitt jobb, även om slutet på ledighet alltid känns vemodigt. 
I alla fall, inte helt oväntat valde jag att dra till skogs. Den här gången ville jag prova Aspens naturstig, en slinga på 7,3 kilometer enligt naturkartan. 

Dagens outfit blev alltså, lager 1:
Och 2:
Redo!

Vi utgick från stallet där arvsmassorna kunde räkna hästar. 
Kollade utsikten innan vi påbörjade stigen.
Efter en tidig korvpaus blev det många steg på stegräknaren kan jag säga.
Jag kan bara föreställa mig hur vackert det måste vara på en fin sommardag.

Som det märks så hann det börja skymma, kan ha något att göra med att någon sov halva dagen. Kanske. Men det var ju också en vacker fond att betrakta.
Något annat vi betraktade var denna skapelse någon lämnat:
Hen såg så ensam ut att vi byggde lite sällskap:

Bitvis var det halt, och med snön var det ibland svårt att se markeringarna, så vi hamnade på ett par avstickare. Det gjorde att vi knatade i 8,5 kilometer istället, vilket kunde kännas lite tungt mot slutet. Det är ju en rejäl skillnad mellan 8 kilometer plan mark och 8 kilometer kuperad terräng. Jag valde kanske fel dag att börja med en löprunda, kan jag tänka så här i efterhand, jag hamnade på 23300 steg när dagen var slut. Men nu är jag redo för vardagen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.