Ibland slås jag av helt självklara saker och blir liksom överrumplad på samma gång som det alltid varit helt uppenbart.
Som när Polarn på kvällen kom rusande ut från sitt rum, helt rödgråten och verkligen kastade sig snyftande i min famn. Hon höll mig så hårt och jag omfamnade henne till dess att hon kunde berätta vad som hänt (mardröm).
Det blev så himla tydligt att jag är någons första källa till trygghet. När det är oroligt, skrämmande, eller ledsamt, så är jag den hon rusar till.
Kanske blir det tydligare ju större de blir. När de är mer självständiga och kan sätta ord på sina känslor. Eller så har det alltid känts så här, men just idag fick känslan lite mer ljus på sig.
Det är en fullkomligt golvande känsla, det ansvaret. Att när någon är sitt allra ledsnaste så är jag den som ska finnas där och skapa lugn. Vara famnen som fångar upp utan att släppa. För fångade gjorde och gör jag, och höll om tills det onda inte gjorde ont längre. Ända tills hon somnade om i min famn. Hon litar på det.
Kanske är jag påverkad av att ha hört så många berättelser från de som inte fångades upp. Från de som inte hade en trygg famn, för det var den famnen som skapade smärta. Från de som inte hade någon att kasta sig mot när tårarna bränner. De som fick uppleva att de där enorma ansvaret missbrukade. Så alldeles självklart är det inte att man är någon som tar emot när man behöver en famn att rusa in i. Det finns trots allt de som väljer att låta bli. Det är ju också en helt golvande tanke.
Något som gör att jag känner mig mäktig är också detta:
Kommentarer