Fortsätt till huvudinnehåll

Distraherad

-Men berätta, hur vad brukar du göra för att hantera oro, ångest och sorg?
-Jo det kan jag berätta; jag möblerar och inreder.

*Paus för att alla ska hantera sin förvåning*

För länge sedan, någongång vid Hedenhös när herr B.o.B. och jag flyttade ihop, köpte vi en säng i metall. Jag trivdes så bra med den, men den blev sliten och skruvarna gick till slut inte att dra åt ordentligt. 
Då köpte vi en ny säng och jag försökte tänka praktiskt, så jag valde en med förvaring. En tråkig Malm från IKEA. Jag blev aldrig nöjd med valet, den kändes klumpig och fel. Efter bara ett par, tre år började laminat lossna och den började knarra.

Nu användes detta till att lindra min ångest och vi köpte ny säng. En i metall.

Det skulle ju inte vara ett så stort projekt, plocka ner den gamla, montera ihop den nya. Men självklart upptäckte vi att våra ribbottnar gjort sitt när vi skulle ta bort dem. De lossnade från ramen. Det var bara att kasta sig iväg och köpa nya, som vi självklart monterade fel från början och fick svära oss igenom gör-om-gör-rätt. 
Det blev bökigare än vad det var tänkt och det distraherar bara från tråkigheter en kort stund, jag vet att allt är lika sorgligt igen imorgon. Men det blev så mycket bättre, jag är väldigt nöjd.

Sen återstår lite fix och trix, till exempel att flytta på det som förvarades under sängen och sånt tjafs. Det tar vi en annan dag.

Med risk för att vara lite tjatig så rättade universum inte till sitt misstag idag heller, jag fick inte tillbaka min kattunge. Det enda jag fick var att hitta hennes älskade jordnöt under sängen och börja gråta en skvätt.
Jag kommer behöva många inredningsprojekt för att hantera det här.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.