Vi hann inte ha henne så länge så kanske borde jag inte känna så starkt, men det gör jag, jag känner mig helt förkrossad. Genom att analysera och kartlägga kan jag dock se delarna som kan förklara reaktionen:
Alla som har haft katt vet hur olika personligheter de har. Jag är villig att erkänna att jag har tyckt om mina katter olika mycket och att vi har passat ihop på olika sätt. Inte så att det är någon av dem jag inte tyckt om, men en del har jag blivit mer förtjust i än andra, precis som att en del katter har fäst sig mer vid mig än andra. Jag blev vansinnigt förtjust i den här katten, sådär nyförälskad. Jag blev galen på alla hennes påhitt, samtidigt som jag lite i smyg skrattade så gott åt alla upptåg. Jag fascinerades av hennes mod och nyfikenhet och tyckte att hennes energi var otroligt charmig. Hennes självständighet och starka vilja var som grädden på moset, utöver att hon var en så stilig kisse.
Att hon kom efter att vi förlorat den andra katten byggde så klart upp en förväntan på något positivt. Det var en ny början, en vändning och ett litet lurvigt hopp.
Det här kom väldigt plötsligt och det gick väldigt fort. Från bus och full fart till väldigt sjuk, bara över natten. Det var också tufft att se henne så påverkad och påtagligt sjuk.
Den osäkerhet kring vad utgången hade blivit om veterinärerna hade haft möjlighet att agera som de önskade, när de önskade, är en enorm tyngd. Att det finns en chans att hon hade klarat sig om det besked om godkänd reglering som kom, inte hade tagit 9 timmar att få fram. Vilket i sig väcker en enorm ilska och känsla av orättvisa.
Det är som ett vakuum eftersom vi inte fick en chans att säga farväl. Hon spenderade sin sista tid på ett djursjukhus med djurvårdare hon inte kände.
Att hantera två barns sorg och tusen frågor lämnar väldigt lite utrymme till egen sorg. De sörjer också på ett annat sätt, sådär så att vardagens måsten behöver fortsätta ticka på, samtidigt som trösten och omhändertagandet måste vara ständigt närvarande. Maten ska lagas och klagas på, väskor ska packas och packas upp, hår ska flätas, kläder väljas, tänder borstas, parallellt med sorgliga tankar och stora frågor. Och deras behov kommer så klart före. Så min sorg har pyst ut i små portioner i fina kollegors och vänners omtanke, men det slog mig att jag inte ens fått en kram, förutom de kramar jag gett barnen. Helst vill jag ju ligga i sängen och böla istället för att vara stark och ta hand om andra.
Jag är ju inte så stark just nu heller. Det får väl sägas att jag är lite sliten generellt, men också efter dessa två veckors vab och förkylning delux.
Så för att summera så är det kanske i sig svårt att få ihop varför jag skulle bli så påverkad av att ha förlorat en katt vi bara haft några veckor. I sig är det kanske inte en så stor sak. Men när man börjar bryta ner beståndsdelarna i historien så är det lättare att se varför känslorna blev så starka ändå. Då har jag inte ens tagit med argumentet att känslor till sin natur är nyckfulla, oförutsägbara och svåra att styra. Och kärlek är en stark känsla, även när den är till en katt.
Kommentarer