Fortsätt till huvudinnehåll

Det räcker nu

Kissen blev inte bättre efter medicinering igår och imorse, hon kändes tvärtom ännu skröpligare. Under natten hade hon försökt gå på lådan men somnat med bajs i rumpan, hon vägrade fortfarande att äta och dricka. Så vi åkte in akut till djursjukhus.

Det var vi inte ensamma om. Jag fick veta att det var många som hade kommit in akut, och precis som vid akut vård för oss så prioriterade de ärenden efter allvarlighetsgrad. Jag tyckte att vår kisse hade goda skäl att prioriteras och blev lite förvånad när tre andra fick gå in före, särskilt när jag hörde varför de var där. Det visade sig att den som tog emot i receptionen inte hade antecknat all information, så på den beskrivningen lät det väl inte som mer än en misstänkt ögonbesvär. 

Djursjukvårdare som tog emot gjorde en annan bedömning. Hon såg att pulsen var lite för låg, att andetagen var ytliga, att hon hade feber trots febernedsättande, att hon var smärtpåverkad och väldigt tagen. Kissen blev därför uppriorietrad som första ärende och en veterinär kom inom bara några minuter. 

En grundlig undersökning och utfrågning väckte frågan om det kunde vara någon allvarlig virusinfektion eller möjligen någon organsvikt. Men blodprov togs och indikerade inte det. Frågan var tillbaka till om ögat kunde göra henne så dålig. Så en noggrann undersökning av ögat gjordes men utan att kunna ge några fler svar än att ögat var inflammerat. Det enda de var säkra på var att hon inte skulle klara sig utan att sättas på dropp och smärtstillande, därför behövde hon läggas in för observation. De var dock fullbelagda så frågan var om de kunde göra plats för henne eller om de behövde remitteras vidare. Som tur var gjorde de plats för henne. 
Så vi fick åka hem utan kissen och utan svar. Jag är rädd för att hon inte kommer komma hem alls. 
Nu ska jag vänta ända till imorgon för att få veta hur det går. Lär inte bli mycket sömn. 

Jag vill inte låta gnällig, men efter vab, förkylning from hell och lite mer vab känner jag att det räcker så, jag vill inte toppa det här med att förlora kissen. Vi har inte haft henne så länge, men jag är så vansinnigt förtjust i henne. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.