Fortsätt till huvudinnehåll

Motstånd

Jag försökte starta denna söndag "som vanligt", för jag ser till och med fram emot att få komma ut och öva mig på att springa. Men idag gick det bara inte, av flera anledningar. Varje sak för sig hade nog inte varit ett större problem, men tillsammans blev det lite för tungt. Så rundan blev kort, vilket var trist för det kändes som jag kunde fått till ett bra tempo. 

Hinderbanan idag var:

1. Kyla känns olika. Förra helgens 8 minusgrader var helt okej. Idag var morgonens 10 minus ruskigt bistra.
2. Min fotsalva tog slut och det dröjde en vecka innan jag fick ny, så jag använde Helosansalva under tiden. Borde vara ett okej alternativ, men inte för mina monsterfötter som blev så här:
 
3. Hormoner. Så himla less. Nu är det dags för ägglossning med härlig värk, illamående och yrsel. 

Andra tecken på att hormonerna är i svaj dök upp på morgonen. Efter den korta intervallrundan gick jag hem och gjorde ett cirkelpass istället, innan jag hoppade in i duschen. När jag kom ut ur duschen var hela familjen vaken, men ingen hade fixat frukost, det fick mig lite gråtfärdig. När allt jag har på min önskelista är att bli serverad frukost och det inträffar en gång i halvåret känner jag mig lite trött. 

Att jag var trött både psykiskt och fysiskt märktes också på dagens utflykt. Kylan minskade under morgonen och solen kikade fram, så det var med optimism vi drog underställ på!

Jag lever efter devisen Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Men inga varma kläder i världen hjälpte, jag hade lust att sätta mig i en snödriva och kräva att bli hämtad med bil när vi kommit typ halvvägs. Även fast det var väldigt vackert när vi kom fram till utflyktsmålet.
Det var också väldigt gulligt med alla ankor i den lilla dammen vi gick förbi.
De trodde självklart att vi hade med mat. Det hade vi inte.
Synd att jag hade svårt att njuta av promenaden. Jag kunde bara tänka på att jag var trött och hade ont. 

Jag njöt mer av att lägga upp mina onda fötter bredvid katten på fotpallen, och virka små blommor till arvsmassornas luvor. 

Ibland är kroppen så jäkla fantastisk, och ibland ett sådant himla gissel.

Dagens aktivitet, plus ett cirkelpass.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.