Vissa dagar liksom.
Inte en enda sak gick enligt plan, bara avbokningar, ombokningar, akutärenden och en massa hinder. Inte ens telefonerna fungerade som de skulle.
Det är ju lite spännande att tänka på att i mina utbildningar har jag träffat många människor, och de allra flesta har haft målet att kunna hjälpa människor. Oavsett vilken utbildning de personer jag möter i mitt jobb har, oavsett vilken titel, så är jag övertygad om att de också gett sig in i arbetet med målet att kunna hjälpa människor. Men sen kommer alla gränser för olika verksamheter, alla direktiv, all stress och press, och det bara krockar. Idag var det många krockar att försöka dämpa, köra runt och bara ta sig igenom.
Det är inte så att jag på något sätt tror att det vi ser och vill är det enda rätta, men när man möter människor som inte ens vill höra en annan sida eller ge förslag, utan direkt sätter upp hinder, då känns det tråkigt. Jag kände mig lite åksjuk när dagen var slut, men tacksam för en arbetsplats med många kollegor som gör det lilla extra för att hjälpa till och vara krockkudde.
Föreställ er tillfredsställelsen att då komma hem och få avsluta det här:
Något blev färdigt, precis som det skulle vara, helt enligt plan. Tänk om alla pussel i livet var så, alla bitar hittar sin plats och ger en helhet.
Jag tror att man kan ana en viss frustration bakom dagens aktivitet, framförallt i promenaden hem.
Tempot var högt, trots att jag pratade med kollegan samtidigt och hade huvudvärk, igen. Men jag tror på riktigt att de där dagliga PW till och från jobbet gör att jag orkar ta en till åktur och krascha in i muren med olika gränssättare. De är de som gör att jag orkar fortsätta försöka hjälpa människor.
Kommentarer