På promenaden till jobbet tidigt på morgonen, mötte jag en medelålders kvinna av utländsk härkomst på den ganska öde gångvägen. Jag går ju med hörlurar som fyller öronen med något poppigt och taktfast, så jag reagerade på att hon verkade säga något till mig, men jag hörde inte vad. Jag tog ur lurarna och vände mig mot henne varpå hon säger:
"Känna igen mig?"
"Åh, förlåt, men nej, jag känner inte igen dig." sa jag med ett ursäktande leende, medan jag förtvivlat letade i den havererade minnesbanken.
"Du så fin! Och lång! Så lång och det så fint!" säger kvinnan med ett stort leende medan hon pekar på mig.
Jag fortsätter försöka förstå vad som händer och säger:
"Åh, tack!" med ett till leende.
Då vinkar kvinnan, säger:
"Jag bara säga det." med ett nytt leende och fortsätter gå i motsatt riktning.
Jag har fortfarande ingen aning om vad det där väldigt märkliga mötet handlade om. Men märkliga möten kan ju pigga upp i en annars rätt förutsägbar och rutinartad tillvaro.
På tal om rutin; något som är en viktig rutin är fredagsmys
Äntligen är det helg!
Kommentarer