För ett par veckor sedan berättade Polarn att de hade haft ett matte-test i skolan, ett där man inte fick hjälp av läraren. Det var alltså det årliga kunskapstestet. Polarn var ledsen för att det var en del i testet hon inte klarade av, på beskrivningen förstod jag att det handlade om tallinjer. Jag erbjöd mig att prata med hennes lärare om vi kunde få veta lite mer om vilka delar som var knepiga, och om vi kunde få uppgifter att jobba lite med hemma. Det ville hon.
Sen föll det sig så att det kom mejl om tider för utvecklingssamtal precis i de dagarna, så vi bestämde oss för att ta upp saken då. Polarn nämnde igår, att hon börjat få ont i magen av tanken på att det skulle vara matte i skolan. Jag tyckte att det också var något vi borde prata med läraren om.
Idag var det dags.
Hennes rara lärare började med att berätta att det gick bra för Polarn, hon låg i framkant med det mesta och tillhörde den lilla gruppen i klassen som alltid fick nästan alla rätt på alla prov. Så läraren blev lite förvånad när vi berättade om Polarns ledsamhet över kunskapsprovet och magonda inför tanken på matte. Hon kunde förklara att det Polarn tyckte var svårt på provet var en extrauppgift. Eftersom Polarn klarat det hon skulle så fick hon en svårare uppgift. När hon också klarat den ville läraren se hur mycket Polarn kunde egentligen, och gav henne en uppgift på ytterligare en högre nivå. Nu ville läraren ta bort det magonda och hjälpa Polarn att känna att hon klarar av uppgifter, istället för att vara ledsen över att inte klara av saker. Jag tänker att vi också behöver hjälpa henne att sänka kraven på sig själv.
Vi pratade också om hur hon trivs, hur kompisarna är och vilka saker hon tycker om i skolan. Jag är så tacksam för att hon trivs, har kompisar hon tycker om och har så fina lärare som ger ett så varmt intryck. Vilken skillnad från förra skolan. Jag vet inte om det var hon eller jag som gick med lättast steg hem efteråt.
Kommentarer