Huvudet känns fyllt av tuggummi, alla tankar tar två varv längre tid och talet är emellanåt lika sluddrigt som efter en lätt fredagsfylla. Kroppen känns konstant som när man får blodsockerfall; det pirrar i alla muskler, jag kallsvettas, blir yr och lite illamående.
Jag upplever en oändlig trötthet som ibland fullkomligt förlamar mig.
Samtidigt så har en liten feber brutit ut tillsammans med ont i halsen, hosta och snor i snoken.
Jag vet inte. Jag hoppas allt hör ihop. Men jag känner mig inte helt säker på det.
Jag är däremot rätt säker på att det nuvarande måendet hör mindre bra ihop med min nuvarande sysselsättning och fick bra bekräftelse på det efter dagens försök till att förmedla och ta in information.
Ett förkylnings-fyllo som ska prata och förstå förvaltningsrätt. Gör om gör rätt. Eller så går jag och bäddar ner mig med mina Alvedon och håller tummarna för snar bättring.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer