Den där när man får mejl från förskolan om att de har fall av mag/kräksjuka.
Den när man sitter på ett seminarium där läraren är sen för att det blev lite roddigt för att hennes barn är magsjuka.
När man har en vecka kvar till tentan och ska plugga helgen igenom.
Den.
När man behandlar barnen som potentiella ebola-smitthärdar och helst vill bo på annan ort en vecka, alternativt rulla in sig själv eller dem i gladpack efter att ha skrubbat varenda milimeter med nagelborste och en liter tvål.
När man analyserar allt man har vidrört innan man vidrör något annat och förbannar världsordningen för att handsprit är verkningslöst mot magvirus eftersom intensivt handtvättande i torra hösttider är rena döden för huden.
Den.
Den är rätt svettig.
Jag är beredd att köpslå här, om några ondskefulla virus hör upp. Jag kan gå med på en invasion från och med torsdag nästa vecka. Men innan dess är jag, och därför barnen, access denied. Ok?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer