Den där när man får mejl från förskolan om att de har fall av mag/kräksjuka.
Den när man sitter på ett seminarium där läraren är sen för att det blev lite roddigt för att hennes barn är magsjuka.
När man har en vecka kvar till tentan och ska plugga helgen igenom.
Den.
När man behandlar barnen som potentiella ebola-smitthärdar och helst vill bo på annan ort en vecka, alternativt rulla in sig själv eller dem i gladpack efter att ha skrubbat varenda milimeter med nagelborste och en liter tvål.
När man analyserar allt man har vidrört innan man vidrör något annat och förbannar världsordningen för att handsprit är verkningslöst mot magvirus eftersom intensivt handtvättande i torra hösttider är rena döden för huden.
Den.
Den är rätt svettig.
Jag är beredd att köpslå här, om några ondskefulla virus hör upp. Jag kan gå med på en invasion från och med torsdag nästa vecka. Men innan dess är jag, och därför barnen, access denied. Ok?
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer