På något sätt har vi lyckats få barn som är rätt flitiga med att säga Tack, Snälla och Varsågod. Däremot har de saknat lite hyfs när det gäller att väcka folk. Eller det är väl främst Polarn som har haft svårt att förstå att situationen kräver lite finkänslighet.
En tjurrusning den sista metern fram till sängen, drämma nävarna i madrassen en decimeter från ansiktet, följt av Mamma! Frukost!!
Där har ni proceduren. Jättemysig start sådär runt 5 rycket varje morgon.
Men imorse vaknade jag av att någon strök mig fjäderlätt på underarmen och när jag vände mig mot henne sträckte hon bara fram armarna och viskade Mamma, krama! Sen låg vi och gosade i en halvtimme innan hennes syster kom in och fnissade.
Det känns rätt hoppfullt inför omställningen till vintertid, eftersom de kortare familjemedlemmarna struntar tunt i vad klockan säger och går helt på vana. Om hon ska väcka mig klockan 4-ish de närmaste dagarna får hon gärna vara lite mjuk och go. Tack och Snälla.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer