På något sätt har vi lyckats få barn som är rätt flitiga med att säga Tack, Snälla och Varsågod. Däremot har de saknat lite hyfs när det gäller att väcka folk. Eller det är väl främst Polarn som har haft svårt att förstå att situationen kräver lite finkänslighet.
En tjurrusning den sista metern fram till sängen, drämma nävarna i madrassen en decimeter från ansiktet, följt av Mamma! Frukost!!
Där har ni proceduren. Jättemysig start sådär runt 5 rycket varje morgon.
Men imorse vaknade jag av att någon strök mig fjäderlätt på underarmen och när jag vände mig mot henne sträckte hon bara fram armarna och viskade Mamma, krama! Sen låg vi och gosade i en halvtimme innan hennes syster kom in och fnissade.
Det känns rätt hoppfullt inför omställningen till vintertid, eftersom de kortare familjemedlemmarna struntar tunt i vad klockan säger och går helt på vana. Om hon ska väcka mig klockan 4-ish de närmaste dagarna får hon gärna vara lite mjuk och go. Tack och Snälla.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer