För att insupa någon form av kultur utöver Barnkanalen så besöktes Fotografiska idag.
Kontrasten mellan att gå direkt från Martin Schoellers snygga, fascinerande och underhållande utställning till att i rummet bredvid stå framför Magnus Wennmans bilder var som en käftsmäll.
Det var hänsynsfullt av dem att ha ljuset dämpat i lokalen för Wennmans utställning, för jag var så nära fulgråt vid varje bild och tillhörande text att jag mådde fysiskt illa.
Den där känslan av hjälplöshet och "Jag måste göra något" har aldrig varit så påtaglig och jag har nog aldrig önskat att jag kunde bli familjehemsförälder så innerligt.
När vi kom till Nygårds Karin Bengtsson var jag redan känslomässigt utmattad så jag tyckte varenda bild var som hämtad från scenen innan det läskiga händer i en skräckfilm.
Och höstsalongen bjöd på rena gäspningar, grymt coola bilder och känslosamma delar.
Så gå dit nu då!
Kommentarer