Plötsligt händer det.

Jag har väntat i flera veckor och folk har frågat.
För varje gång jag har behövt svara nej så har jag blivit lite orolig.
Men igår.
Igår hände det.
Självklart på en så tråkig plats som på pendeltåget, alldeles ensam.
Men där var det, som en liten knuff, som en vattenballong som studsade mot en annan. En känsla i magen jag aldrig känt förut men som jag så helt säkert visste vad det var.
Jag sprack upp i ett leende och vände mig om för att berätta för någon, men var ensam. Varför är det så? Varför är man ensam i just de där stunderna när man verkligen har något att berätta? Jag fick nöja mig med att plocka upp mobilen och skicka sms till maken, för jag ville inte prata om saken inför hela pendeltåget, men jag måste ju berätta för honom på en gång.
Jag hann lagom ta upp mobilen så kom en knuff till.
Fånflinet i mitt ansikte satt i hela vägen hem.
Genast berättar de erfarna om hur det är roligt nu, men blir en börda längre fram. Det bryr jag mig inte om. För mig är den enorma lättnaden nu, när jag har väntat så länge och börjat oroa mig, det viktiga.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen