Fortsätt till huvudinnehåll

Knackelibang.

Jag har en dum kropp som gärna programmeras på sovtider.
Alltså, när man börjar jobba klockan 7 varje dag i många veckor, så vaknar den till slut samma tid även på lediga dagar.
Egentligen är det inget problem, jag går och lägger mig tidigare så får jag sova lika många timmar.
Men det sitter liksom i huvudet, det där magiska "sovmorgon"som man längtar efter det när man äntligen är ledig. Som jag har längtat.
Jag hade en plan; jag höll mig vaken jättelänge igår. Jag satt och kämpade mot tunga ögonlock till en fullkomligt värdelös "Underworld awakening", gäspade var femte minut och vred mig som en hal ål för att inte somna i soffan. Jag var vaken ända till klockan 23!!! Jag!! Sicken nattuggla, tänker ni, lite imponerade...
Imorse klockan 6:00: Knack, knack, knack. Knack, knack, knack. Knack, knack, knack. Knack, knack, knack. Knack, knack. Knack.
Den där jävla loppisdagen är här igen! Den som gör att någon korkad människa går omkring i timmar och knackar ner markeringspinnar i marken tidigt en lördagsmorgon!
Klockan 7 är det dessutom någon ännu smartare människa som kör in en skåpbil, backandes, med backvarningsljud! Och tutar!
Så sovmorgon? Nej.
Sovmorgon är en myt, en helig graal jag aldrig kommer uppleva, speciellt inte nu när jag ska träda in i småbarnsåren.
Jag säger jag, inte vi, för maken vaknar av oljudet, konstaterar att det finns där och somnar om. Han kan somna om  i alla lägen. Livet är så vansinnigt orättvist.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...
Skicka en kommentar
Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.
Skicka en kommentar
Läs mer