Jag är road av att göra om i vårt hem, men maken har aldrig haft några Martin Timell ambitioner. Det kan ju krocka en aning. Ibland kan vi lösa våra skilda åsikter om hur man roar sig, med att jag roar mig på egen hand och maken kommer hem till ett nyfixat hem. Ibland går det inte. Ibland behöver jag hjälp.
I vår relativt stora lya har vi brett ut oss med åren, att hålla en plats till barnet som inte ville komma förrän efter 12 års väntan kändes inte som en vettig plan. Istället har jag haft plats för mina älskade garderober och träningssaker och maken har haft sina datorprylar.
Men nu ska ju en till få plats. Snart.
Själva planeringen kring detta är inga som helst problem för det har legat och utvecklats i mitt bakhuvud i många, många år. Men utförandet. Då behöver jag hjälp av maken.
Det känns lite tidigt att börja förbereda sig för Toshibas ankomst med att köpa babysaker, det känns som att dra till sig olycka. Men att möblera om och göra plats är väl okej? Man kan ju alltid möblera om igen om all olycka skulle drabba oss, peppar, peppar, tvi, tvi.
Den här gången har det varit svårt för maken att stå emot mina fixar planer, för den här gången är det inte bara mina idéer som ställer till det för honom, nu har jag en bra anledning. Dessutom får jag offra lika mycket som han i mina ritningar om det nya hemmet.
Världens bästa make suckar, men går med på att fixa. Så nu har vi börjat. Inte för att jag är övertygad om att maken är helt nöjd med att krympa sin mindre datahall till en datahörna, men han gillar anledningen och jobbar så mycket mer för att få till det än vad jag orkar.
Nu ska vi börja jaga ett litet köksbord.
Inte heller en av makens favoritsysslor. Men han kommer haka på, med ett leende.
Kan man annat än älska den motvillige herrn?
I vår relativt stora lya har vi brett ut oss med åren, att hålla en plats till barnet som inte ville komma förrän efter 12 års väntan kändes inte som en vettig plan. Istället har jag haft plats för mina älskade garderober och träningssaker och maken har haft sina datorprylar.
Men nu ska ju en till få plats. Snart.
Själva planeringen kring detta är inga som helst problem för det har legat och utvecklats i mitt bakhuvud i många, många år. Men utförandet. Då behöver jag hjälp av maken.
Det känns lite tidigt att börja förbereda sig för Toshibas ankomst med att köpa babysaker, det känns som att dra till sig olycka. Men att möblera om och göra plats är väl okej? Man kan ju alltid möblera om igen om all olycka skulle drabba oss, peppar, peppar, tvi, tvi.
Den här gången har det varit svårt för maken att stå emot mina fixar planer, för den här gången är det inte bara mina idéer som ställer till det för honom, nu har jag en bra anledning. Dessutom får jag offra lika mycket som han i mina ritningar om det nya hemmet.
Världens bästa make suckar, men går med på att fixa. Så nu har vi börjat. Inte för att jag är övertygad om att maken är helt nöjd med att krympa sin mindre datahall till en datahörna, men han gillar anledningen och jobbar så mycket mer för att få till det än vad jag orkar.
Nu ska vi börja jaga ett litet köksbord.
Inte heller en av makens favoritsysslor. Men han kommer haka på, med ett leende.
Kan man annat än älska den motvillige herrn?
Kommentarer