Fortsätt till huvudinnehåll

Hur tänkte du nu?

Jag har förstått att jag ses som något av en pluggis.
Att jag drar åt nörd hållet.
Visst, jag tycker att det är roligt att plugga, jag går igång på att lära mig allt möjligt som jag tidigare tyckt varit hyfsat ointressant och jag gillar att skriva uppgifter.
Det kan ju vara en bra förutsättning för tillvaron i skolbänken.
Men jag har liksom förutsatt att en del av anledningen till de fina betyg jag har fått, har legat i att lärarna ser att jag är genuint intresserad och engagerad.
Därför blir jag lite förvånad när jag får samma omdömen från en distanslärare jag aldrig träffat eller pratat med.
Mest undrar jag ärligt vad det är i mina uppgifter som de pratar om, för jag kan inte alltid se att jag har gjort det de beskriver. Som på den andra inskickade uppgiften så fick jag veta att jag drog så bra slutsatser.
Gjorde jag? Var då?
Det är ofta jag undrar vad lärarna läser, vad exakt det är jag har skrivit som ger de omdömen jag får.
Egentligen borde jag ha frågat någon gång, för det kan ju vara bra att veta vilka formuleringar som betyder det där de pratar om, så jag vet vad det är jag gör. Kanske skulle det ta bort en del av den där nerviga hysterin jag dras med inför varje bedömning?
Men å andra sidan; att jag har fixat högsta betyg på två uppgifter snabbt skrivna efter långa arbetspass, och på helger, i kombination med heltidsarbete, borde väl också lugna ner mig?
Det gör det inte.
Jag kommer nog aldrig bli en person som har nerverna under kontroll.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.