Otackamhet gör mig grinig.

Jag tar emot dörren från mannen framför mig, säger tack och vänder mig om.
En bit bakom kommer en tjej så jag stannar upp och väntar in.
Tack! säger hon tack med ett stort leende och går. Utan att ta emot dörren med någon av sina  båda lediga händer.
Vid nästa dörr tar jag emot från mannen före, säger tack, vänder mig om och ser samma tjej bakom mig.
Jag släpper dörren, som dunsar rakt in i henne eftersom hon fortfarande har båda armarna som döda sillar utmed sidorna.
När jag kikar över min axel ser jag att hon har återfått rörelseförmågan i armarna.
Skönt, då var jag inte elak, det var hon som var dum.