Med försiktiga steg trampade vi iväg till skolan, Polarn och jag. Vi lyckades komma fram, med gott humör, utan att bryta ett endaste ben i kroppen, och jag skulle bara klara av resten av vägen till jobbet. Precis när jag skulle säga hej då i hallen på fritids kommer vi på det, Polarn och jag, vi hade glömt gympapåsen med simkläderna.
Sådana här dagar behöver man en panda-penna för att bli glad.
Det var bara för mig att halka mig hela vägen tillbaka medan Polarn stannade på fritids och åt frukost. Jag kan ha varit lite på gränsen till nervsammanbrott över alla isfläckar, att bli sen, att behöva gå hitan och ditan men kanske mest över att vara så jäkla glömsk nu för tiden.
När jag kom hem frågade jag Pyret om hon möjligtvis kunde göra mig en tjänst och ta med sig Polarns gympapåse när hon gick till skolan, och det lilla livet sa ja. Lyckan och lättnaden var obeskrivlig.
För ovanlighetens skull tog jag bussen till jobbet istället för att gå, igen, och då hann jag fram utan att bli sen.
Problemet med en sådan start på dagen är ju att man liksom aldrig kommer på banan igen. Allt blir bakvänt, förvirrat och stökigt. Det blir inte mindre förvirrande att ha ett arbete där man kastas mellan "Vad bra det här gick!" och "Åh nej, hur fasiken ska jag lösa det här?"
Vilken tur att man då har en panda-penna från Cous-cous att titta på.
Kommentarer