Dagen började inte så bra, Ännumindrefjant väckte mig klockan 4 med ett evigt jamande. Men å andra sidan hade jag fått sova till dess, så framsteg. Sen försökte jag få honom att gå på lådan efter att han fått mat, men han sprang bara nervöst tillbaka till min säng, vilket självklart ledde till en liten olycka i sängen. Nåväl, det var väl mitt fel som inte flyttat kattlådan till sovrummet, eftersom det är det enda han vågar utforska än. Med lådan i sovrummet gick det bättre.
Då fick han ett morrande tillbaka och de drog sig tillbaka åt varsitt håll. Men det var också upptakten till ett kraftigt minskande av fräsande och morrande, nu är det inte längre det första de gör när de ser varandra. Det måste väl vara framsteg.
Efter några nya försöka att skrika efter mamma blev Lillfjant nyfiken och började närma sig, till sist hamnade de i samma säng. Ännumindrefjant började leka för att visa hur oberörd han var, Lillfjant låtsades inte titta för att visa hur oberörd hon var. Det hela gick bra till dess att Ännumindrefjant blev lite övermodig och försökte leka med Lillfjants svans.
Vi har också ägnat tid åt att locka Ännumindrefjant till att våga lämna sovrummet, och några meter lyckades vi med. Men han rör sig ändå mycket mer bekvämt i sovrummet, och leker mycket, så resten av den stora världen kommer säkert besegras den med.
Jag funderar över kvinnor i min ålder som skaffar barn, hur orkar de? Jag tycker att det är fullkomligt utmattande med en kattunge.
Kommentarer