Ibland erbjuder livet fler frågor än svar.
Den renaste formen av njutning, utan varken frågor eller svar. Det känns tryggt och oförställt. Inga frågor ställs, bara närhet och sällskap efterfrågas och levereras.
"Vill du ha svar måste du våga fråga!" säger de som pratar i form av dåliga klyschor. Vilket är dumt på så många sätt, som dumt för att det är roligare att prata i form av ordvitsar, om man nu ska hålla på. Men också dumt för att i detta fall stämmer det inte. Ibland frågar man men blir bara kvar med ansvaret att vara den som plötsligt ska leverera svaren på alla frågor. Jag har lärt mig att automatiskt rygga tillbaka när meningar börjar med "Hur..?", "När..?", "Vad..?" Varför ska jag veta detta, kan man undra.
Men om svaret är att man inte får några svar, då får man väl bestämma vilket svar man vill ha, och ge. Det leder paradoxalt nog ofta till att de som inte levererade några svar tycker illa om svaret. Men så är det ju lättare att undvika att svara och sedan lägga ansvaret på att någon annan levererade fel svar. Fel svar är mer än inget svar, men står i sämre kurs än frånvaro av svar.
"Om du inte har något snällt att säga, så säg ingenting alls!" säger den där klyschiga människan igen. Men vad tusan, man kan väl inte gå runt och vara tyst hela tiden? Eller jo, det är ju just det man kan, och låta någon annan leverera ett dåligt svar som man inte behöver ta något ansvar för. Det är som den bakomliggande mekanismen i att vara politiker i opposition; jag kan slippa undan att faktiskt göra något, men klaga på de som måste göra något och vinna på det.
Jag tar beslut jag inte vet om jag ska ta för att jag inte får svar på frågor jag inte visste att jag behövde ställa. Väldigt förvirrande alltihop.
Sedan kommer lillfjant:
Kommentarer