Jag har nu totalt omfamnat det underbara ålderstecknet att få lätt panik när tekniska saker förändras. På mitt jobb är vi lite lagom steget efter i den tekniska utvecklingen, men måste ändå lära oss hantera den i sakta mak. Appar, chattar, videomöten och utrustning.
Mitt under arbetsdagen var det plötsligt dags att byta ut min dator. Den tidigare har strulat som attan, så det var ju bra att få en ny, men då ska jag ju få igång den också. Bara att kortläsaren satt på motsatt sida gjorde mig förvirrad. Herregud.
Jag minns en tid när det var roligt att få en ny mobil. Nu börjar jag svettas av bara tanken att behöva lära mig en ny, och får lite svårt att andas för en stund när något strular.
Med den bakgrundsbilden förstår ni att idag var det en utmaning att få denna:
Jag tror att jag fick igång allt, men sen skulle den uppdatera lagom när jag skulle hem, så vem vet hur det är imorgon.
En utmaning jag klarade bättre var att ta arvsmassorma till polishuset och skaffa pass. Som den obotliga optimist jag är... ... förutsatte jag att allt skulle flyta på utan minsta problem. Det gjorde det. Helt sjukt. Resa i rusningstrafik, ha med papper för medgivande från andra vårdnadshavare, få båda arvsmassorna att följa instruktionerna, allt innan vi ätit middag, fallgroparna var oändliga. Men det var gjort på en kvart. Vi firade med att köpa middag pä Thai-stället.
Sen var det ju inte mycket till teknik involverat heller.
Kommentarer